Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ortodoxismen i denna del af trosläran håller sig strängt till det
äldre kyrkliga eller medeltids-lärobegreppet.
Denna frukt af Kristi förtjenst, nämligen att hans
rättfärdighet oss tillräknas samt syndernas förlåtelse, lif och salighet oss
tilldelas, tillfaller den naturliga menniskan i dopet och hvar och en
botfärdig kristen genom tron, dock så, att hvarken tron eller ångren
får någonting härtill bidraga, utan är tron allenast det instrument
eller medel, genom hvilket Guds nåd och Kristi förtjenst af
syndaren mottages, emedan Guds nåd i Kristo Jesu erbjudes och
gifves menniskan för intet, d. ä. utan all hennes förtjenst eller
värdighet.
Frågas nu vidare, huru menniskan kommer till tron och nya
födelsen, då hennes natur, såsom ofvan sades, är så förderfvad,
att hon kan ingenting godt af sig sjelf börja eller fullborda,
emedan hon i andliga ting är platt oförmögen och endast kan motstå,
så svaras, att om menniskan blott icke ovilligt vänder sig från
nåden i Kristo, så skall denna genom ordet nyskapa hennes sinne
och viljekraft, så att denna förnyade vilja blir det verktyg, genom
hvilket den helige ande begynner och fullbordar menniskans
omvändelse.
Tron, jemte allt som vidare hörer till menniskans sedliga
omvändelse, är således icke menniskans, utan Guds verk, och friheten
är en icke verkande, utan mottagande förmåga, som består deri,
att menniskan kan blifva, men icke sjelf göra sig delaktig af nåden.
Detta öfverensstämmer ock så vida med kyrkans bekännelse, att
äfven den i konkordieformeln (Solida declaratio) påstår, »att den
fria viljan, af sina egna och naturliga krafter, icke allenast intet
kan verka eller medverka till sin omvändelse, rättfärdighet och
salighet, eller lyda, tro och gifva den heliga ande något bifall,
utan fastmera fiendtligt sträfvar mot Gud och hans vilja, efter sin
onda, medfödda motsträfviga och halsstarriga natur, så framt hon
ej blifver af Guds anda upplyst och regerad». »Derföre», tillägger
samma bekännelse, »liknar den heliga skrift en opånyttfödd
men-niskas hjerta vid en hård sten, som icke viker undan, utan står
emot den, som vidrörer honom; likaledes vid en oarbetad stock;
stundom ock vid ett otämdt vilddjur; dock icke så, att menniskan
efter fallet ej skulle vara ett förnuftigt kreatur, ej heller förstå
eller fritt göra något i verldsliga saker». Äfven d:r Luther medgaf
menniskan någon vilja och verksamhet i verldsliga och utvärtes
ting, som höra till föda och kroppens uppehälle, men i andliga
och gudomliga ting, som höra till själens salighet, är menniskan
iv. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
