Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ock Guds nåd. Menniskan är sjelf en ofruktbar jordmån, men
nådens dagg befruktar den, hvarigenom, om hon blott icke motstår,
det himmelska lifvets frö hos henne gror. Hon förmår af sig sjelf
ingenting till sin bättring, till sitt fullkomnande; men hon förmår
allt genom Guds kraft Deruti ligger den sanna storheten. Ty
den 8inliga menniskan förödmjukas, men den andliga upplyftes i
känslan af att vara fattad af Guds kraft, och derigenom höjd
öfver verlden och ändligheten.
Till ersättning och botemedel för den på en gång stora
synd-aktighet och straffvärdhet, i hvilka menniskan råkat, genom så väl
våra första föräldrars synd som alla efterföljande synder, har nu
pietismen ur kyrkans system upptagit läran om Guds fria nåd i
Kristo, eller om rättfärdiggÖrelsen genom tron på Kristi förtjenst,
som enligt Guds eviga rådslut återlöst och förlossat menniskorna
från syndens skuld, straff och herravälde samt återförvärfvat oss
rättfärdighet, bamaskap, evigt lif och salighet. Denna Kristi
förtjenst förklaras så, i enlighet med våra symboliska böcker, att
Kristus genom sitt i uppväckelsen fulländade och förhärligade
lidande och död försonat Guds vrede, i det han, den syndfrie,
frivilligt påtog sig vår skuld, och frambärande sig sjelf åt Gud såsom
offer, led helvetesstraffet, det vi för arfsynden och våra egna
synder förtjenat; samt vidare, att han, lagens herre, i vårt ställe
fullkomligen uppfylde Guds lag, hvilken på en gång lidande och
görande lydnad blir menniskan genom tron så tillraknad, som hade
hon sjelf undergått straffet och ådagalagt en fullkomlig
laguppfyllelse. Härvid möta nu följande svårigheter, dem pietismen icke
synes hafva bemärkt, åtminstone ej undanröjt, nämligen först och
främst, huru den eviga rättfardigheten kunnat tillfredsställas
dermed, att straffet lades på en oskyldig, och huru Kristus, den
himmelskt rene, oaktadt sin gudamensklighet kunnat intensivt, om icke
extensivt, lida allt det, som en hel mensklighet för sina synder
förtjenat, samt vidare hvarför en görande Kristi lydnad behöft
menniskorna tillräknas, hvarom skriften ej heller talar, då Kristus
redan genom sitt strafflidande tillfyllestgjort den gudomliga
rättvisan för allt hvad menniskorna brutit; eller om den görande
lydnaden dock var nödig, för att Kristi rena dygd och hörsamhet
skulle kunna oss tillräknas, hvarför han skulle lida och dö för
menniskornas öfverträdelser, dem han genom sin fullkomliga
laguppfyllelse i vårt ställe redan försonat Dock, som dessa
inkonse-qvenser finnas äfven i våra symboliska böcker, så är för det
närvarande ej annat att derom säga, än att pietismen så väl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
