Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke står: hvad vi icke sjelfva kunde åstadkomma, det gjorde Gud,
sändande oss sin kraft, utan hvad lagen icke kunde åstadkomma,
det gjorde Gud, sändande sin son. Det är en väsentlig skilnad.
Derföre skall du väl få gå och arbeta år från år, och vänta efter
Guds kraft, och det skall dock allt vara förgäfves, till dess du
låter dig behaga den väg, som Gud utkorat, då han beslutit, att
vår frälsning skulle ske, hvarken genom vår egen kraft eller genom
Guds kraft i oss, utan genom ett af honom sjelf förordnadt offer,
på hvilket han öfverflyttat alla våra synder.»
Nu förhåller det sig imellertid så, att det af förf. i Pietisten
åberopade stället, Rom. 8: 3, bevisar just motsatsen af hvad han
antager, nämligen att möjligheten af lagens uppfyllelse och den
sedliga frigörelsen från synden blifvit menniskorna beredd, icke
genom det blotta tillräknandet af Kristi förtjenst eller blodsoffer,
utan genom sonens sändande och hela uppenbarelse i
mensklig-heten, som fördömde synden i köttet, d. a. besegrade dess
öfver-makt och ingjöt i oss en ny lefvande ande och gudomlig kraft
att motstå syndens retelser och eftersträfva den rättfärdighet, som
lagen äskar (v. 4). Huru följdriktigt pietismen går till väga att
hos menniskan efter fallet utplåna hvarje spår af sedlig kraft, och
•förqväfva hos henne äfven det ringaste bemödande att göra sig
på något sätt värdig eller skickad till den gudomliga
syndaförlåtelsen och nåden, det se vi vidare i en annan predikan af samme
författare öfVer »de tio spetälske», p. 4, der det heter: »Sålunda
har nu synden genom syndafallet kommit in i vår natur såsom
en för menniskor alldeles obotlig, oemotståndlig och oöfvervinnelig
sjukdom; ty ehvad än menniskan genom egen kraft må företaga sig
emot den, så blifver den icke bättre, utan snarare värre genom
hvaije ansträngning å hennes sida. Ja, t. o. m. hos de troende
och heliga hörer man ofta samma klagan öfver syndens spetälska,
och hvad vill nu allt detta säga, om icke att syndens makt är
förfärlig, att synden är den allragrufligaste och svåraste sjukdom som
finnes; ja, att det just är den allrastörsta och bittraste pina för
Guds barn, att de ännu måste mot sin vilja dragas med sitt kött
med alla dess lustar och begärelser, icke så att de följa dessa,
utan så att de äro af dem ständigt förföljda», p. 7. Huru »denna
allragrufligaste och oemotståndliga» syndens makt, som ständigt
förföljer menniskan, ändock skall krossas, utan tillhjelp af en Guds
kraft, som öppnar hjertat för nåden, det har förf. lemnat
fullkomligen outredt. Med ett ord sagdt, denna den nyaste pietismens
lära om synden och nåden är full af motsägelser och lemnar den
hjelpbehöfvande syndiga menniskan fullkomligt rådlös just i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
