Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vigtigaste punkten: huru hon med sitt skuldbelastade samvete och
sina onda instinkter ändock skall komma till tron och dermed till
delaktighet af frälsningen genom Kristi förtjenst.
Men då ortodoxismen här, såsom i andra evangelisk-lutherska
länder, hufvudsakligen yrkar blott tro, nämligen, väl att märka,
en tro i strängaste öfverensstämmelse med kyrkans symboliska
skrifter, samt förklarar hvarje afvikelse derifrån for förvillelse och
otro, så söker pietismen, utan att lemna rättrogenheten ur sigte,
dock mera att rikta sin verksamhet på det praktiska området.
Pietismen vill reformera kyrka och presterskap, hvilka den anser
hafva mer och mer aflägsnat sig från sektens grundåsigt om
men-niskans absoluta syndaförderf. Den polemiserar mot desamma
teoretiskt genom utgifvandet af egna tidningar och tidskrifter
(såsom t. ex. i vårt land Pietisten, Budbäraren, Väktaren m. fl.),
hvilkas ändamål är att öfverbevisa den öfriga församlingen, att
hon hyllar en blott verkhelighetslära, samt praktiskt genom egna
läsareföreningar och konventiklar, i hvilka allt skall tillgå mera
allvarligt, ödmjukt, rättroget och andaktsfullt Den vill gifva allt
en religiös prägel, och utmärker sig äfven i det yttre genom en
viss tillbakadragenhet i umgänget, ett visst manér och språk, det
s. k. Kanaans, samt genom suckar öfver verlden och en viss tve-*
tydig åtbörd vid blotta nämnandet af ordet dygd. Ty emedan
den i fråga varande sekteriska riktningen anser verlden full af
endast synd och uselhet, så håller den det för ett gudlöst öfvermod
att ens tala om »dygdiga» menniskor. De s. k. medeltingen, såsom
dans, spel, gladare sällskap, musik (med undantag af den högtidligt
allvarliga kyrkomusiken), men framför allt dramatisk konst äro for
de äkta pietisterna en styggelse; icke emedan dessa ting äro
absolut syndiga, utan emedan de ej kunna göras »till Guds ära», utan
tjena blott och bart for tillfredsställandet af »köttslig lust» o. s. v.
Man kan ej obetingadt påstå, att de som gynna detta
betraktelsesätt, hafva »skenet till gudaktighet, men försaka dess kraft», än
mindre att de drifva gudaktigheten för snöd vinning; ty ibland dem äro
många utmärkt rättskaffens och fromma menniskor, och i
allmänhet äro pietisterna kände för nykterhet, laglydnad och stilla
lef-verae, ja äfven för menniskoälskande syftemål’ och uppoffringar.
Men visst är, att de hafva mycken förkärlek för det
kontempla-tiva lifvet samt för ett minutiöst, ängsligt sjelfbetraktande, hvilket
de anse mera värdt, än äfven de högsta ansträngningar för lifvets
pligter. Att i deras trossystern helgelsen ej kan hafva någon
särdeles vigt, synes följa deraf, att de gemenligen anse menniskans
hela sinnesförändring utgå från en viss i tiden märkbar »väckelse»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
