Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristliga bevekelsegrunder. I beggedera fallen har man att beklaga
sig öfver, icke för mycken, utan för liten fromhet.
Men utaf det ensidiga omhuldandet al det religiösa lifvet och
tillbakasättandet af det sedliga förklarar sig nu äfven pietismens
egna uppfattning af en kristens lefnadsuppgift i veriden. I det
han betraktar allt och uteslutande från den religiösa sidan, blir han
icke blott kallsinnig, utan äfven orättvis i bedömandet af verlden
omkring sig, i hvars sträfvande han ser ingen fläkt af den
gudomlige andens verksamhet till förbättring och till ett blifvande Guds
rike på jorden. Der är öfver allt synd och intet annat än synd.
Häraf måste nu ettdera blifva en följd, antingen att pietisten i
föreställningen om sin upphöjda ståndpunkt öfver både synd och
verld, finner en näring för sitt högmod och sitt förakt för andra,
de s. k. verldens barn, eller att, hvilket åtminstone skulle vittna om
en riktigare sjelfkännedom, han känner sig djupt nedtryckt af
detta verldsväsende, med hvilket han är fastad med tusende band
och dock fördömer såsom synd; hvarföre han måste anse det vara
en kristens högsta lefnadsuppgift, att ur denna verldens jämmerdal,
genom dess alla brådjup och snaror, någorlunda helskinnad, om ock
med knapp nöd, undkomma i den eviga salighetshamnen.
När man vidare förnimmer, hvilken vigt pietismen, ej mindre
än ortodoxismen, lägger på tron såsom salighetens enda vilkor,
och skyr hvarje inblandning af mensldiga dygdebemödanden och
bättringsförsök, genom hvilka man liksom ville göra sig värdig
den gudomliga syndaförlåtelsen och nåden, samt fördömer allt
sådant såsom onyttiga, om icke skadliga lagens verk; så nästan
förvånas man att inom sekten sjelf finna så mycket lagväsende,
bestående dels i det värde man sätter på bevistandet af vissa
gemensamma andaktsöfningar och bönesammankomster utom kyrkan
och den offentliga gudstjensten, dels äfven i det tvungna
afhållan-det från vissa oskyldiga nöjen, ja t. o. m. från umgänge med icke
lika väckte eller liksinnade personer, af hvilka fromhetslifvet kunde
blifva liksom besmittadt eller anstucket Synes det icke, som
fruktade man sjelf den »Guds baras härliga frihet», af hvilken man
sig berömmer, och som ville man derföre insnöra det kristliga
lifvet i rätt trånga föreskrifter och pålägga sig och andra bördor,
som hvarken samvetet eller Guds bud ålägger? Att genom ett
sådant förfarande bildas, om icke hycklare, dock inre osanna
men-niskor, hvilkas fromhet icke kommer inifrån, från hjertat, utan
blifvit hos dem på ett konstigt sätt inproppad utifrån, behöfver
intet bevis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
