Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Anmälningar - Björnstjerne Björnson, Digte og Sange. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med fiuropas då mäktigaste monark vunnit medvetande om sin
nationeia kraft och den lyckliga sjelfkänslan af ett foik, som sjelft
bestämmer måttet af sin frihet : och holländarne gingo att
grundlägga ett nytt tidehvarf i konstens historia, sedan de genom den
politiska odlingens oemotståndliga energi, riktad emot en fanatisk
förtryckares »gudomliga rättigheter», grundlagt ett nytt tidehvart
i mensklighetens. — Sjelfva Italien egde sin lysande konstperiod
under ett tidehvarf, då den politiska storhet och sjelfständighet,
hvarefter detta olyckliga folk i så många århundraden förgäfves
suckat, ännu icke var en blott dröm. Dess konst, liksom dess
industri och dess bildning i allmänhet, uppblomstrade ur de små
samhällenas lyckliga strider med de tyska kejsarnes eröfrande horder.
»Är nu det tidehvarf, i hvilket vi lefva», frågar Malmström,
»ett sådant, som, enligt hvad vi ofvan yttrat, skulle företrädesvis
egna sig för konsten?» Svaret blir ett nekande. Den lugna,
af-s lu tade tryggheten, som erfordras för »den glada vetenskapens»
kraftiga uppblomstring, är icke ett utmärkande drag hos vår tid.
Samtiden är tvärtom en tid af bekymmer och strider, af ängslig
oro och djup nedslagenhet, af gränslösa förhoppningar och ofantliga
ansträngningar. »Men de sträfvanden, som under sådana tider ofta
utan klart uppfattadt mål korsa hvarandra i menniskornas sinnen,
äro för konstanden främmande — icke i följd af någon konstnärens
förnämhet eller liknöjdhet för mensklighetens väl, såsom man ibland
vill låta påskina, utan endast af det skäl, att dessa sträfvanden
såsom sträfvanden äro abstrakta, äro idéer, som söka sin verklighet,
och som måste ftnna den först, innan konsten kan göra sig dem
till godo. Hvad konsten söker är just harmoni mellan idé och
verklighet, och der denna ej linnes, finnes ej heller föremål för
konstens behandling. Framför de etiska och politiska idéerna, låt
vara att de med de mest kolossala ansträngningar söka att arbeta
sig fram till realitet, står konsten med fallna händer: hon vet ej
hvad hon med dem skall företaga Men låt dem blott hafva gjort
sig i verkligheten gällande: då kommer hennes tur att tillegna sig
dem och att i renad gestalt återgifva dem för åskådningen, befriade
från all den tillfällighet, den inskränkning, det onödvändiga slagg,
som åtföljer all verkliggörelse af idéen i det yttre lifvet och dess
begränsade förhållanden. Den skall då under konstens hand
framvisa den oändlighet, som undanskymmes och orenas under dess
uppenbarelse i verldens yttre verklighet. Detta är konstens stora
uppgift och dess enda. Hon går de stora etiska och politiska
rörelserna i spåren; hon följer dem, men på afstånd, hon går efter, utan
att behöfva frukta att komma för sent.»
Är det en sanning, att konsten följer de stora etiska och
politiska rörelserna i spåren, då kan den innevarande tiden, hvad
särskildt vårt fädernesland beträffar, visserligen ej sägas sakna
tillgång på stoff för poetiskt skapande. Nya tankar och sträfvanden
röra sig inom samhällslifvets alla områden öfverallt i norden;
härigenom skulle man alltså ur det poetiskt bildbara ämnets synpunkt,
nu kunna jakande besvara frågan: är vår tid poetisk? Och poesien,
den friska, stärkande sången har ej låtit vänta på sig förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
