Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Anmälningar - Björnstjerne Björnson, Digte og Sange. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnstjerne Björnson: Digte og Sange. København,
Gyldendalske Boghandel, 1870.
»År vår tid poetisk?»
Det är nu tem ligen länge sedan detta estetiska spörsmål under
lifligt deltagande från allmänhetens sida afhandlades inom svenska
pressen. Långt mera än den innevarande tiden var perioden för
tjugo år sedan en för den högre konstodlingen föga gynsam ålder.
De allmänna skälen till detta förhållande utvecklades då af en
framstående målsman för den svenska estetiska bildningen i ett
resonne-mang, som ännu ej mistat något af sin allmängiltighet.
»Under de tidpunkter, som föregå och förbereda stora
verlds-historiska epoker», skrifver B. E. Malmström i Tidskrift för
Lit-teratur, 1852, »då samhällena arbeta på sin grundläggning eller sin
ombildning, äro menniskornas tankar så uteslutande eller så
företrädesvis fastade på lifvets praktiska angelägenheter, att andens
absoluta intressen antaga det illusoriska skenet af att vara
underordnade, ovigtiga, rent af föraktliga. Religionen skyddas ofta och
i det längsta af häfdvunna och sega institutioner och af den
vördnad, som århundraden inpräglat och ögonblickets revolutionära yra
ej alltid förmår utplåna ur menniskosinnet; men äfven den kan
slutligen trampas under fötterna, sedan den länge varit föremål för
sinädelser, som efter hand tilltagit i bitterhet, såsom adertonde
århundradets historia visar. Den rena vetenskapen — allt vetande, som
vill söka ett annat fotfäste än erfarenheten och ett annat föremål
än naturen och menskligheten såsom empiriskt kunskapsämne,
föraktas såsom en tom och gagnlös »ideologi», hvilket den franska
revolutionens senare historia ådagalägger. Konsten delar bådas
öde: den är under sådana tidpunkter van att betraktas antingen
såsom en barnslig leksak, som får passera för sin oskadlighets skull,
eller såsom ett medel att befordra företrädesvis politiska eller
moraliska ändamål, eller slutligen såsom en frestelse till liknöjdhet
och indolens med afseende på de stora samhällsbehof, som anses
vara de för menskligheten angelägnaste i allmänhet, derföre att de
för tillfället råka att vara de mest trängande.
Den. konstbildande verksamhetens tidpunkt är den, då efter en
mödosamt och ärorikt tillkämpad yttre eller inre förkofran,
nationerna sorglöst njuta hela lyckan af sin tillvaro i frihet, i odling,
i välmåga, och älska att se detta sitt fosterländska välbefinnande
förevigadt under konstens händer. De homeriska sångerna diktades,
sedan de grekiska stammarnes heroiska vandringar upphört och
samhällena bärjat byggas: de helieniska skalderna, arkitekterna,
skulptörerna odödliggjorde i sina mästerverk sitt föderneslands glada
och modiga tillvarelse, dess trygga och hoppfulla sjelfkänsla, dess
andliga och materiela öfverlägsenhet efter det persiska krigets
blodiga strider, genom hvilka nationen vann sin politiska myndighet.
Engelsmännen sågo sin dramatiska konst plötsligen uppstiga till en
höjd, som intet annat folk uppnått, sedan de med en lycklig strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
