Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Tolfte häftet, December - Arméfrågan i Sverige under det sista halfva årtiondet. Af J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framlagda förslag till lindring; men de begärde lika litet
framläggandet af något nytt i samma riktning, som de uttryckte sitt
ogillande af sjelfva grundsatsen om lindring. Sammaledes med
af-lösningen. Båda kamrarne afslogo visserligen det förslag till
skrif-velse om aflösning, som utskottet tillstyrkt; men de uttalade sig
hvarken för eller imot aflösningsprincipen i allmänhet. Förnämsta
skälet, hvarföre ej skrifvelsen om aflösning bifölls, var för öfrigt
det, att i densamma stamprincipen ej blifvit tillräckligt framhållen.
Frågan om lindring eller aflösning stod följaktligen fortfarande
öppen, och regeringen hade i detta hänseende icke erhållit den
ringaste ledning. Öfverhufvud kunde man tyvärr under 1869 års
riksdag spåra samma oreda och förvirring i åsigter och samma
egennytta, som under 1867 års riksdag. Enda skilnaden var
kanhända, att de konservativa intressena fått ökadt inflytande,
hvarföre man var ännu mindre böjd för eftergifter åt idén om
försvarets grundande på allmän värnepligt och folkbeväpning, än förr.
Såsom i afseende på försvarsfrågan i främsta rummet
representerande nämda konservativa intressen, kan man anse det af hr
grefve Hamilton i hans reservation mot försvarsutskottets
betänkande framlagda förslaget, hvilket i och för sig kunde betraktas
såsom en återgång till systemet af »litet men godt». Enligt
detsamma skulle nämligen liniearmén allenast utgöras af den
nuvarande stammen, åt hvilken dock den största möjliga utbildning
borde gifvas, samt af den nuvaraude bevaringens två äldsta klasser,
således tillsamman af omkring 66,000 man; de två yngre
klasserna borde utgöra ersättningstrupper, och den yngsta rekryter.
Vidare skulle de fem efter bevaringen följande åldersklasserna
bilda ett landtvärn, som användes till garnisoner och bevakning
af en eller annan vigtigare punkt. Och slutligen skulle tio
ytterligare åldersklasser bilda landtstormen eller det egentliga
ortförsvaret. Någon ökad öfning för beväringen ifrågasattes ej, för så
vidt man skall döma af de i detta hänseende något otydliga
ordalagen. Landtvärnet skulle blott hafva »frivilliga skjutöfningar»,
såsom skarpskyttarne, hvarjemte talades om dess befäl, utan att
likväl närmare redogjordes för befälets anskaffning och utbildning.
Det hela utgjorde en betydlig pappersarmé, utan större inre styrka,
än den närvarande; och förnämsta omsorgen gick ut på att
orub-badt bibehålla det bestående. »Indelningsverkets tillgångar», yttrade
reservanten, »kunde förblifva orubbade, emedan rust- och
rote-hållare ej kunde hafva anspråk på lindring, då man ej ålade dem
någon ny forpligtelse, utan blott ordnade den af alla frivilligt
erkända pligten att vid flendtligt anfall gå man ur huse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
