Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Tolfte häftet, December - Arméfrågan i Sverige under det sista halfva årtiondet. Af J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad i hela denna af lindringskomitén onödigtvis uppväckta
tvist varit fråga om, är ingalunda statsmakternas
grundlags-enliga befogenhet till vämepligtens utsträckning så långt som helst,
utan huruvida en sådan utsträckning står i öfverensstämmelse med
historisk, moralisk och juridisk rättvisa, då man med den senare
menar en sådan, som är grundad på äldre kontrakt och aftal,
äfven om hon ej numera inför domstol kan göras gällande. Det
är denna rättvisa, som af reservanterna i lindringskomitén och
försvarsutskottet rättsligen anses kränkt, om vämepligten
ytterligare utsträckes, utan motsvarande lindring för rotc- och
rust-hållare eller, alternativt, utan indelningsverkets upphäfvande.
Imel-lertid kan en dylik orättvisa dock af statsmakterna lagligen
beslutas, utan att något vidare vädjande gifves. Man kan tänka sig
den verkställande makten blind för alla rättsgrunder, blott målet
nås. Man kan tänka sig den lagstiftande makten sålunda
sammansatt, att hufvudsakligen de bemedlade samhällsklassernas intressen äro
representerade. Densamma kan då t. ex. lägga den relativt största
skattebördan på de obemedlade klasserna; den kan besluta en
brottmålslagstiftning, som innebär en himmelsskriande olikhet
inför lagen; den kan gilla ett sådant undervisningsväsen, som
qvar-håller de obemedlade i okunnighet. Lagligen kan detta och mycket
annat ske, ehuru sådant visserligen på samma gång kan innebära
den största orättvisa och de största faror för samhällets framtida
bestånd.
Då således ingen bestridt denna statsmakternas behörighet
till dylik lagstiftning, kan man, utan att derom vidare orda,
öf-vergå till den andra af hr R. uppstälda frågan, nämligen
»huruvida ett beslut angående vämepligtens utsträckning skulle, till
förmån för det öfriga folket, blifva en orättvisa mot rust- och
rotehållare, som derföre bör af representationen undvikas», emedan
den är stridande mot deras historiska, moraliska och juridiska
rätt. Redan under bevisningen för statsmakternas behörighet har
hr R. då och då äfven vidrört detta ämne. Men han har
dervid ej framhållit någon ny synpunkt eller anfördt något nytt
faktum, utan allenast inskränkt sig att, i försämrad upplaga och
utan ny bevisning, upprepa pluralitetens af lindringskomitén
påståenden: att utskrifningsfriheten ej blef allmän, att den blott
gälde utskrifningen till regementenas kompletterande och ej en
annan sorts förmenad utskrifning o. s. v. Då dessa åsigter måste
anses vederlagda, dels genom reservanternas i lindringskomitén
ofvan omnamda utredning, och dels genom den historiska delen af
undertecknads uppsats i denna tidskrift, hvars riktighet ingenstädes
iv. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
