Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelet, ha de dock först i senare tider vunnit stadga och fått en
framstående plats i det stora eröfrings-programmet. I slutet af
förra och början af detta århundradet hade Preussen för öfrigt
tanken fästad på ett närmare och kärare annexionsföremåL,
nämligen svenska Pommern, hvilket det också ändtligen förvärfvade
1815, sedan Sverige i Kiel-freden afträdt det till Danmark, som i
vederlag af Preussen erhöll Lauenburg och en penningesumma.
Dessutom hade ännu icke den nya kraft framträdt, som i våra
dagar banat vägen för de preussiska eröfringarna — nämligen
germanismen — och det kunde derför, vid den allmänna fredens
återställande efter Napoleons fall, se ut som om Preussen och
Danmark skulle komma att lefva i goda grannars sämja.
I sjelfva verket trodde sig Fredrik VI, när han såsom hertig
af Holstein och Lauenburg inträdde i det nya tyska förbund, som
upprättades å Wien-kongressen, just derigenom försäkra sig om
lugn och ro åt detta håll. Han såg häri ej blott en borgen för
ostörd besittning af sina tyska landsdelar, utan ock åtminstone en
möjlighet att förvärfva någon ytterligare ersättning för det
förlorade Norge. Om detta betraktelsesätt, som väl då kunde förefalla
rimligt nog, hur kortsynt det än må dömas af efterveriden,
upplyser bäst en memoire, som han i början af år 1815 mottog af
sin utrikesminister baron Rosenkrands: deltagandet i tyska
förbundet, menar denne, skulle bland annat »skydda hertigdömet
Holstein mot Preussens eröfringslystnad.» Sannt är också, att danska
kronan till en början i förbundet hade ett stöd mot den gryende
schleswigholsteinismen. Må vi här noga erinra oss, hvad denna
ursprungligen var.
Det är bekant, att hertigliga delen af det gamla danska
kron-landet Slesvig, när det stora nordiska kriget slöts efter Carl XILs
död, blef med Danmark återförenad. Fredrik IV:s arfhyIlning af
Slesvigs ständer, inkorporationspatentet af 1721, Sveriges i
fredsslutet gifna löfte att ej vidare understödja den gottorpske
hertigen, Euglands och Frankrikes garantier för Slesvigs eviga
förbindelse med Danmark, hvartill snart kommo dylika garantier från
Rysslands och Österrikes sida, detta allt bildar en så god grundval,
som från formelt statsrättlig synpunkt önskas kan, för hela
Slesvigs oåtskiljeliga förening med Danmark, som det af gammalt
tillhört. Slesvig var nu politiskt införlifvadt i Danmark eller som
det hette, inkorporeradt i Danmarks krona; att det sedermera kom
att stå i en flera gånger förändrad, stundom mer stundom mindre
stark administrativ förbindelse med Holstein, berodde uteslutande
af de danska envåldsregenternes förgodtfinnande, hvilka härom
förfogade efter behag, liksom de å andra sidan skulle egt lika god
rätt att häfva detta forvaltningssamband, hvilket aldrig varit
något slesvigskt eller holsteinskt privilegium, utan blott ordnades med
oinskränkt maktfullkomlighet af den allerhögsta, absoluta viljan.
Något ScMesmgholstein existerade nu alls icke i någon mening.
Men derimot fanns visserligen ett »schleswigholsteinskt»
rid-derskap. Mellan ridderskapet i de båda landskapen bestod en s.
k. nexus socialis, och efter Slesvigs återförening med riket tillät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
