Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minstone en borgen för ett fredligt och vänskapligt förhållande till
Tyskland, samt att danska kronan till en börian i förbundet hade
ett stöd mot schleswigholsteinismen. När ridaerskapet ej lyckades
genomdrifva sina anspråk hos konung Fredrik, inlemnades år 1822
till tyska förbundsdagen en af Dahlmann uppsatt klagoskrift som
yrkade, att ridderskapet skulle erkännas såsom Holsteius
folkrepresentation, och Slesvigs förening med Holstein såsom eix laglig
rätt. Genom förbundsbeslutet af 27 Nov. 1823 afvisades de
klagande, alldenstund förbundsdagen öfvertygat sig om, att »den gamla
författningen i Holstein ej numera eger erkänd kraft *).» Om
Slesvig yttrade sig ej förbundsdagen. Hvaraf denna tystnad kom, derom
upplyser Preussens votum i frågan den 10 Juli s. å., hvari yttras
att » det af reklamanterne önskade upprätthållandet af
hertigdö-met Holsteins förbindelse med hertigdömet Slesvig i en och samma
ständerförfattning, oafsedt hvarje annan invändning som derimot
kunde framställas, redan af det skälet är ett föremål, hvarpå
förbundsdagen ej kan utöfva någon tänkbar inverkan, att
hertigdömet Slesvig ej hör till de tyska förbundsländerna och derför ligger
utanför förbundets inflytelse.»
Genom mer än två årtionden fortfor Tyskland att, åtminstone
officielt, intaga den ställning till schleswigholsteinismen, som
an-gifves i den nyss anförda forbundsdagsresolutionen af år 1823:
härmed nekas dock ej, att den tyska folkstämningen mer och mer
påverkades af agitationen i hertigdömena. Men under denna tid
förvandlades schleswigholsteinismen till något annat, än den
ursprungligen var, och inträdde i ett helt nytt skede.
Julirevolutionen sträckte sin inflytelse till större delen af Europa, och under
intrycket af denna stora hvälfning öfvergick schleswigholsteinismen
från ett aristokratiskt junkerprogram, som ej afsett någon
skilsmässa från den öfriga monarkien, till ett konstitutionelt partis
lösen, hvilket betraktade hertigdömena såsom ettf inom sig och från
Tyskland oskiljaktigt helt, som också eventuelt kunde lösas ur
förbindelsen med Danmark. Det är Uve Jens Lomsens bekanta
skrift om Das Verfassungswerk in Schleswigholstein, som betecknar
utgångspunkten för denna rörelse. Hur denna vändning smakade
den primitiva, junkerliga schleswigholsteinismens målsmän, detta
ridderskap som lefde och hade sin varelse i aristokratiska
medel-tidsanspråk, kan man sluta till deraf, att mot Lornsens skrift ej
blott en ogillande, lojal adress inlemnades till konungen, utan ock
motskrifter utgingo från det ridderskapliga lägret.
’) I konung Kristian» valknpitulation 1460, de a. k. »Landesprivilegien», ett i
följd af hela sin tillkomst fullkomligen olagligt och rättsligt betydelselöst dokument,
men som schleswigholsteinismen upphöjt till sio egentliga grundlag, stadgas
uttryckligen, att Slesvig och Holstein fortfarande, såsom dittills, skulle behålla hvar sina
ständer. Imellertid uppkom — man vet ej rätt, när — den sedvanan, att
Slesvigs och Holsteins ständer sammanträdde till en ständerförsamling, som omvexlande
hölls i Slesvig och Holstein. £fter enväldets införande sjönk hastigt dessa atänders
betydelse; den sista församlingen egde rum 1675. Hvad ridderskapet 1822 yrkade hos
Förbundsdagen var, dels att denna forna ständerrepresentation skulle erkäunas ännu
bestå i laga kraft, dels att ridderskapet allena skulle erkännas vant identiskt med
densamma och innehafvare af dess forna, genom enväldet utplånade rättigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
