Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S. - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iraellertid mognade, under 1830-talet, mer och mer den
augustenburgska familjens planer och förhoppningar, hvilka i sjelfva
verket hade i sigte ett Schleswigholstein ej såsom slutligt mål utan
såsom medel att, vid den oldenburgska mansliniens utgång,
för-varfva hela monarkien: om Slesvig och konungariket skildes åt
och ett sjelfständigt Schleswigholstein »drefs in som en kil» mellan
öarna oen Jylland, hoppades man att Danmark skulle, för att ej
alldeles gå under, följa med som ett bihang till den nya tyska
staten mellan Elbe och Kongeån. Denna familjpolitik blef nu
schleswigholsteinismens tredje element och drifkraft. För att
fullständigt angifva de beståndsdelar, som dvalts under
schleswigholsteinismens mångskiftande täcke, böra vi ännu nämna en Ijerde
riktning eller formulering af densamma. Vi mena de radikale s.
k. »nyholsteinarnes» parti, som uppstod mot slutet af Fredrik VI»
regering, med Kieler Correspondcnz-Blatt till organ och advokat
Clausen, Th. Olshausen m. fi. till sakförare, och som önskade
Hol-steins konstituering till en tysk stat, skild från det för Tyskland
främmande Slesvig. I denna plan, det enda rimliga som
någonsin rymts under den schleswigholsteinska kategorien, finna vi samma
tanke i sina konseqvenser utförd, som uttalades i Fredrik YILs
svar af d. 24 Mars 1848 till den bekanta deputationen från
hertig-dömena, och samma tanke — »ett Ejder-Danmark och ett
Ejder-Holstein» — hvari sjelfve hr von Bismarck år 1863 ett ögonblick
var nära deran att söka den långvariga tvistefrågans rätta lösning.
Men naturligtvis kunde den ingalunda tilltala vare sig
aristokrat-partiet eller augustenburgarne. Det förre, allt annat än belåtet
redan med den konstitutionela liberalism, som det doktrinära
schles-wigholsteinska juristpartiet af 1830 uppstält, kunde begripligtvis
än mindre försona sig med den nyholsteinska radikalismen och,
som redan anmärkts, ej heller med tillfredsställelse motse
upprättandet af en holsteinsk småstat, der desse anspråksfulle herrars
politiska roll skulle blifvit mycket obetydlig. Och for de
augusten-burgske prinsarne måste ju nyholsteinismen ej mindre vara en
galenskap och en förargelse, ty den innebar förderf och undergång
för de vidfamnande och storartade, dynastiska förhoppningarna.
Först år 1846 märkes hos förbundet en något förändrad
hållning gentimot den schleswigholsteinska frågan. När Kristian VIII
i det öppna brefvet af 8 Juli 1846, på grund af en kommissions
undersökningar, uttalade att endast med hänsyn till vissa delar af
Holstein någon osäkerhet rörande tronföljden egde rum,
underkände han en af hufvudpunkterna i det separatistiska partiets af
idel lögner sammanväfda lära, påståendet om hertigdömenas
oskiljaktiga förening under samma (agnatiska) arfsföljd. De holsteinske
standerne besvärade sig nu hos förbundsdagen, som i sin resolution
af 17 September s. å., i sväfvande uttryck och under förbehåll af
allas och enhvars rättigheter, tycktes vilja behandla denna
angelägenhet såsom en öppen fråga och derigenom till en viss grad
räckte handen åt det nära Färdiga upproret. När detta halfannat
år senare utbröt, hade Februarirevolutionen uppröri hela Tyskland:
germanismen var nu lössläppt och började fira sin Sturm- und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
