Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlade, konstitutionela förbindelsen mellan konungariket och
Slesvig, ehuru detta var en ej under tysk kompetens hörande
angelägenhet, och ehuru upprättandet af en sådan förbindelse hörde,
lika väl som förklaringen om häfdandet af Slesvigs provinsiela
sjelfständighet eller dess icke-inkorporation, till de år 1851 från
Kjöbenhavn meddelade, i Tyskland sedermera såsom »löften»
betraktade, »upplysningarna» om danska regeringens afsigter. I
Februari år 18ö2 protesterade de tyska stormakterna helt obesväradt
mot dansk-slesvigska riksrådets tillvaro, mot den lagstifsningsmakt,
det i för konungariket och Slesvig »gemensamma» angelägenheter
utöfvade! Till denna protest anslöt sig förbundsdagen, som den 27
Mars — betecknande nog — till det holsteinska utskottet och
ext-Jcutions-kommissionen öfverlemnade denna fråga, hvarmed
förbundsdagen rättsligt ej hade det minsta att beställa. Gent imot denna
oberättigade och med ett nationelt oberoendes kraf oförenliga
inblandning i en främmande stats angelägenheter — en inblandning
som, genom sjelfva behandlingsformen, lät det tilltänkta våldet ej
otvetydigt framskymta i bakgrunden — gjorde svensk-norska
kabinettet ett försök att förmå de vänskapliga makterna till ett
gemensamt uppträdande; men detta försök ledde ej till önskadt
resultat.
Sådan var ställningen i det ögonblick, då hr von Bismarck
såsom utrikes- och förste minister blef Preussens ledande vilja.
Samma dag, den 24 September 1862, aflät den i notskrifveri lika
outtröttlige, man kunde säga förhärdade, som i alla foreign affairs
svamlande och tanklöse lord Russell sin beryktade, från — Gotha
daterade depesch, hvilken faktiskt understödde det tyska angreppet
mot dansk-slesvigska riksrådet, i stället för att afvisa denna
oför-synta inblandning. Den ädle lordens förslag gick ut på
legaliserandet, åtminstone till en del, af den anarki som de holsteinske
ständerna år 1859 hade påyrkat: han hade nämligen fallit på den
ljusa idéen, att alla för monarkiens gemensamma ändamål, utöfver
en tioårig normalbudget, erforderliga tilläggsbevillningar skulle
blifva beroende af fyra representativa församlingars bifall. Man
fattar lätt den för Tyskland behagliga kärnpunkten i detta
half-fåniga projekt: visserligen blefve ej härigenom riksrådet upphäfdt,
men dess betydenhet blefve dock något reducerad, om dess rätt
att på Danmarks rikes vägnar votera tilläggsbevillningarna
öfver-flyttades på danska riksdagen och slesvigska ständerförsamlingen;
dessutom vore detta alltid ett nytt hinder för möjligheten att styra,
ett steg till anarki; slutligen innebar förslaget ett slags
godkännande från Englands sida af den tyska inblandningen i Danmarks
inre angelägenheter. Lord Russell var, vi veta ej om allt för
hög-modig, eller möjligen allt för höflig, att meddela svensk-norska
kabinettet detta förslag, han sände det endast till stormakterna.
Ett yttrande om detsamma från vårt kabinetts sida föreligger
imellertid i d. v. utrikesministerns depesch till Petersburg af 30
Dec., der detta genialiska prof å lord Russells statsmannavisdom
med oefterhärmligt sarkastisk höflighet behandlas i följande
ordalag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
