Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, December - Kriget och de svenska sympatierna. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafvarne att icke efter sådana segrar sjelfve sätta ett hinc meta,
utan for begäret att rent af krossa Frankrike, utsätta nära en
million af sina egna stridsmän för ytterligare förluster af död och
stympningar på slagfältet, grundläggning till framtida sjuklighet for
lustiaen hos de öfverlefvande, förlängandet af näringslösheten i
hemlandet och utsåendet bland de besegrade af frön tul ett
nationalhat och en hämdkänsla, som icke kan släckas under den
nuvarande generationens lifstid. Månne hr H. har närmare besinnat
detta, då han på många ställen i sin skrift påstår, att man ej kan
klandra tyskarna om de söka drifva sitt öfvertag till den yttersta
gränsen, och då han yttrar sig så, som t. ex. på §. 27: »Frankrike
har utan tvifvel rättighet, om det så vill, att i siil förtviflan störta
sig i afgrunden; att låta begrafva sig under grushögarna af Paris
och sina andra städer; men det har ingen rättighet att gära
Tyskland dcrföre ansvarigt, emedan» säger det, »vi vilja fred, men
Tyskland fortsätter ändå kriget (kursiveringen är gjord af oss). Det
är något i historien aldeles nytt, att den besegrade, bedyrande sin
fredskärlek ropar till sin fiende: Håll, Du har ingen rätt att
längre anfalla mig, sedan Du hört att jag vill sluta fred; slapp
mig, annars tar jag sjell lifvet af mig.» Här har författaren
dessutom tagit sin egen fantasi till hjelp, men icke följt sanningen;
man har icke hört att fransmännen ännu sagt: »släpp mig, annars
tar jag lifvet af mig.» Allt visar att de ännu upprätthållas alt hoppet
om räddning, låt vara att grunden för detta hopp ännu synes svag;
men det är dock icke alldeles omöjligt att bladet kan vända sig,
och det synes i allt fall icke olämpligt att här å nyo upprepa hr
H:s yttrande på sidan 26: »Hvem ärar icke hjeltemodet, olyckan?
hvem vill håna denna? Hvem skänker ej villigt sin beundran åt
förtviflade beslut?»
Vi hafva måhända redan för läuge uppehållit oss vid
denna del af hr H:s skrift, och komma nu till ett annat kapitel.
Hr H. anser nämligen, att man efter detta krigets slut icke har
att frukta något nytt eröfringståg från Tysklands sida. Denna
förmodan bygger han deiyå, att Preussen, själen i det nya förbundet,
och som naturligtvis efterhand till detsamma sträcker sin inflytelse,
har på fredlig väg redan förvärfvat så många borgerliga förmåner
att de väl förtjena erinras; religionsfrihet, tryckfrihet, lärofrihet,
beskattningsfriliet, kommunalfrihet, likhet inför lag, offentlig
rättegång, hög skolbildning, folkbildning, ypperlig förvaltning och en
stark näringslifvets utveckling.»
Vi instämma helt och hållet med hr H. i den förmodan, att
något vidare eröfringskrig icke så snart är att befara från
Tysklands sida. Men i afseende på skälen äro vi med honom af något
olika mening. Vi tro nämligen det förnämsta skälet hvarföre mau
icke har att befara något vidare krig från Tysklands sida af samma
omfattning eller barbariska beskaffenhet som det nuvarande, kommer
att ligga deri, att de stora förluster *det närvarande kriget redan
förorsakat Tyskland, den sorg det spridt inom nästan alla familjer,
de af förkylningar härledda kroniska krämpor, som hos flertalet af de
öfverlefvande stridsmannen komma att för lifstiden gifva en daglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
