Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet, januari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 1. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förra hälften af detta århundrade i förvånande grad oberördt af
den storartade omhvälfning i åskådnings- och behandlingssätt, som
på andra håll gjort sig gällande i denna lärdomsgren. Det rent
pedagogiska mål, åt hvilket härutinnan nästan alla uppträdande
författare syftade, afgifver visserligen en på sätt och vis giltig
förklaring, hvarför enskilda män, de fleste i skolans tjenst, ihärdigt
vidhängde ett filosofiskt-formalistiskt system, stundom lika haltlöst
i det ena som bristfälligt i det andra hänseendet; men af ett
samfund, sådant som Svenska akademien, hvilken 1836 utgaf sin
språklära, hade man dock haft skäl att vänta något bättre än en dylik
spjälbygnad, alldeles i saknad af annan fast historisk grund än den
knapphändiga »Öfversigt af Svenska Språkets historia», som blifvit
lagd så att säga framför tröskeln, en anordning, som, ehuru i
omvänd, ordning äfven träffas hos en och annan af de öfriga
gram-matik-skrifvame och som tyckes visa, att man dock haft en dunkel
föreställning om nödvändigheten af ett dylikt stöd. C. J. L.
Almqvist, med all sin påflugenhet, hvilken sällan understöddes af
tillräckliga insigter !), likväl en man som äfven i vetenskapen icke
öfvergafs af sitt snille, lemnade i sin svenska språklära bevis på
att han icke förbisett den rådande bristen, då han der lät inflyta
böjningsmönster för substantiv och verb ur det äldsta och äldre
språket, intog några prof på svenskans forna utseende och slutligen
i ett sista kapitel fäste uppmärksamhet på landskapsmålens
betydelse. Värdet häraf förminskas dock betydligt derigenom att
böj-ningsmönstren äro, med afseende på tiden, godtyckligt hopstälda
och ingalunda felfria, att språkprofven, åtminstone de äldsta, äro
otillförlitliga och att den omåttligt långa lista af ord ur
landskapsmålen, som ugptager inimot hälften af boken, dels lider af största
brist på noggranhet i aftryck, dels är hemtad ej blott ur goda
utan äfven ur betänkligt grumliga, föråldrade källor, hvilket senare
likväl i viss mån kan ursäktas deraf att en dialektforskning, bygd
på vetenskapligt kritisk uppfattning, då ännu ej kommit till stånd.
Det var först Carl Säve, af hvilkens handskrifna ordförteckning
öfver Gotlandsmålet Almqvist gjort ett oförsvarligt slarfvigt bruk,
som i senare tider gaf hållning och halt åt studiet af detta styf-
’) Som exempel på Almqvists ogenerade bevisning, på hans tvärsäkra sätt att
hngga i sten och tillika på hans sedvanliga slarf kan det vara nog att citera följande
rader ur hans Svensk språklära (3.*dje uppl., sid. 174.): »Träd, som med rätta heter
tråd äfveu i flertal och tillhör femte deklinationen, är genom ett vårdslöst bruk på
vågen att öfvergå till den tredje (här menas deu fjerde. Den oriktiga siffran qvarstår
oförändrad från föregående oppl.) Man säger nämligen ett trä, två trän: men man
bör akta sig för sådant*. Jmf. R/dqvist, Sv. Spr. lag. II, 137 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
