Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet, januari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 1. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moderligt behandlade område, på hvilket med fönmdransvärdt seg
lifskraft forntida bildningar och former mäktat genom århundraden
bibehålla sig midt i den förvandling som, hand i hand med
odlingen, verkar i andra språklager och så småningom ändrar
tungomålens lynne och utseende.
Efter denna flyktiga blick på den germaniska
språkvetenskapens ställning såväl inom som utom vårt land vid midten af detta
århundrade, vända vi åter till hr Rydqvists första
språkvetenskap-liga afhandling. Den öppnas med en kort inledning, i hvilken först
yttras några ord om språkets första daning och utbildning, en
fråga af mycket spekulativ natur, som väl i evighet skall vänta på
sin lösning, och som äfven aftvingar hr R. den bekännelsen att
man »dérom vet ingenting.» Kort och bestämdt angifver hr R.
derefter den historiska språkforskningens uppgift och
förfaringssätt och visar hvad vinst af henne kan dragas för
regelbildning och sofring af samtidens språk och under hvilka förbehåll
hennes domar kunna göra anspråk på laga kraft Hela
afhand-lingen utgör för öfrigt ett slags praktisk tillämpning af de
upp-stälda grundsatserna på spridda fall inom olika områden af
modersmålet och afger de bästa bevis, man kan önska sig, för nyttan
och nödvändigheten af en dylik språkets belysning, som i de flesta
fall skingrar dunklet och gifver tillfredsställande svar på direkta
spörsmål, någon gång blixtlikt bereder nya oväntade uppslag, och
afgifver den enda säkra grunden för rättande af fel och vanarter,
hvilka vunnit eller sträfva att vinna ingång i tal och skrift. Så
visar hr R. det etymologiskt berättigade i teckningen hv och hj,
der h-ljudet numera försvunnit ur uttalet, framhåller att stafningen
fv är »blott en barbarism», som »uppenbarligen innehåller både
en oriktighet och en onödighet», påpekar och bevisar felaktigheten
af en mängd rättskrifningsförhållanden, såsom t. ex. i någon Avart,
»örngodt«, ländstol», »sednare«, »en i »sönder», »utländning» m. fl.,
visar hur man missförstått sammansättningarne »eds-öre» (rätteligen
ed-söre), »hands-öl» (hand-söl), »följeslagare» (följes-lagare); huru
man åt »fastlagen», åt »resenär», åt uttrycket »icke akta för rof»
gifvit en rent af falsk betydelse; huru man på ordböjningens
område dels bildat falska arkaismer såsom »i högan loft», »vid bredan
bord», dels låtit ett tycke för breda ljud förleda sig till bruk af
sådana nominativformer som »tanka», »droppa», »ända», »timma»,
ja »måna» och >slädaf>, hvilka nödvändigt fordra en plural på-or;
hur man utan rätt i nominativ-fall begagna den oblika formen
•närvaro», frånvaro», »öfvervaro» o. 8. v. Om händelsevis någon
skulle anse den moderna svenskan, med sina nya tycken, alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
