Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Den gammalkristna konsten i Roms katakomber. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från antika skulpturer och mynt gällande: två personer föreställa
många — den ene är då de fattiga, hvilka deltaga i
kärleksmåltiden, den andre är gifvaren, en tredje person, som bjuder vin, är
»puer». På senare bilder stiger, med konstens förfall, antalet
personer till fem, ja till sju. Säkerligen ligga antika konstverk alldeles
omedelbart till grund för deuna och andra liknande konstverk,
hvilka sålunda äro att anse som kristna kopior efter antika
original.
Men äfven den antika mytologien måste lemna flera ämnen
åt det kristna måleriet, när man kunde finna i myten en dold
hänsyftning, som kunde användas på kristendomen. »Orpheus
spelande för djuren» tillhör visserligen ej den äldsta cyklen af
katakombbilder; den förskrifver sig nämligen från Alexander Severi
tid, men denna framställning är — måhända just derför — i alla
fall af stort intresse; symboliken är klar: det är Guds lockande
nåd, som kring honom församlar de ångrande syndarne; tanken
om synd och nåd se vi alltså först här i tredje århundradet
inträda i cyklen af den kristna konstens framställningar. Något
äldre är väl framställningen af »Odysseus, som bunden vid masten
seglar förbi sirenernas ö» — utförd i skulptur på en i en
katakomb funnen sarkofag, otvifvelaktigt, liksom Poseidons »biceps»
och stundom ankaret, en kristen symbol. »Biceps» kunde, likasom
ankaret, genom sin form fördoldt påminna om korset, liksom den
vid masten bundne Odysseus om den korsfäste, eller ännu mera
om den kristnes strid mot verldens frestande sirener. Dock är
deras användande måhända att förklara derigenom, att på en tid
då, efter Antoninema, begrafvandet i sarkofager åter blef vanligt
hos de hedniske romarne, en eller annan kristen kan hafva hos en
hednisk konstnär köpt en sarkofag med framställningar, hvilka
man kunde underlägga en kristlig symbolisk betydelse. De Rossi
vill förlägga denna sarkofag till den äldsta tiden; den ofvan
anförda, af Th. Hanseu uppstälda hypotesen tyckes imellertid vara
mycket öfvertygande.
Men aldra äldst och oftast använd är bland dessa rent
hedniska framställningar »Hermes med fåret på skuldrorna» — eller
som den, öfversatt på det fornkristna språket hette: »den gode
herden». Kristus hade sjelf sagt: »Jag är den gode herden»; han
hade sjelf uttalat, att det var herdens vana, när han saknade ett
får bland hundra, att lemna de nittionio och söka det förlorade,
samt att — enligt tidens sed — »lägga det på sina skuldror».
(Luc. 15: 5). Hvad under alltså, att den äldsta kyrkan, oyíss om,
huru hon borde framställa Jesu vördade och älskade personlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
