Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Den gammalkristna konsten i Roms katakomber. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lidandets tecken; den kristna konsten stiger upp ur katakombernas
djup och går ut i lifvet.
Hvad den dekorativa anordningen angår, så egde den en stor
öfverensstämmelse med den romerska dekorationen, hvilken vi
känna från Pompeji och Titi termer, och som blef grundval för
Rafaels och Giovanni da Udines rika dekorationer i Vatikanens
loggier, endast att katakombernas utmärker sig för en stor enkelhet.
Principen för takmålningarnas anordnande är indelning i bestämda,
af geometriska, räta eller cirkellinier eller af ornament, guirlander
etc. begränsade falt, i hvilkas midt figurbilden inordnades. Så var
t ex. den vanliga takanordningen en midtelcirkel, inom hvilken i
en fyrkant eller åttkant oftast den gode herden framstäldes, och
der omkring fyra eller åtta fyrkantiga radiela falt åt alla fyra sidor
och åt hörnen, — eller hvarandra mötande halfcirklar kring
midtel-cirkeln. Emedan väggarne voro genomskurna af grafvar, var det
naturligtvis hufvudsakligen taket, som upptog större bilder, på
samma gång vi dock sett huru i och kring dessa halfrunda nischer
i kapitelema, hvilka betecknas som helgongrafvar, ganska betydliga
kompositioner (se t. ex. den kring romarbröstbilden i Priscillas
katakomb) kunna inordnas.
Vilja vi angifva hvad som utgör den nya stilprincipen, så
kunna vi lätt utröna den genom att ställa de antika sarkofagerna
mot de kristna, de antika väggmålningarna mot katakombernas.
De antika framställningarna voro gripna ut ur det rent verldsliga
lifvet: jagt, krig, kärlek voro deras föremål, och en mängd liffulla
rörelser gifva en massa liniesköna profileringar åt deras reliefer,
en mängd vexlande former åt deras målningar. Den äldsta kristna
konsten derimot griper sina motiv ur de kristnas mera
kontempla-tiva Hf: frälsaren lärande mellan sina lärjungar, den bedjande i
sitt inåt vända betraktande, herden mellan lammen o. s. v.
Naturligt vänder sig här allt imot en medelpunkt, kring hvilken det
grupperar sig — och i stället för den framåt ilande, i profiler
verkände handlingen, inträder en face-framställning, äfven i skulpturen.
Symmetrisk anordning och framställning »en face» äro sålunda
egendomliga båda för sarkofagerna och för katakombmålningarna.
Vi kunna nu, när vi skåda tillbaka på det intryck, hvilket
dessa målningar göra, på deras likhet med och utgående från den
antika väggmålningen, varsna det för den första kristna konsten
egendomliga. Långt ifrån att kristendomens mot det eviga riktade
ande skulle hindrat utvecklingen af en fri konstriktning, hvilket den
skulle gjort, om den egt spiritualismens mörka, lifvet och naturen
föraktande kännetecken, se vi denna starka, i inbördes kärlek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
