Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
adverbiala s, en genitiv-ändelse af vidsträckt användning, som har
ingenting särskildt att skaffa med gerundium.
Under partic. pret., som delat öde med adjektivet och i likhet
med detta efterhand mist sina forna böjningsändelser, påpekar hr
R. åtskilliga felaktigheter och oegentligheter i rättskrifningsväg
(I, 446, ff.), såsom det oriktiga beg är dt a, förmäldta, sjelfmandt,
enskildta, särskildta m. ii. Om enhänd och tomhånd anmärkes
(I, 450), att det t9 som i dem ofta uppsticker (enhändt, tomhändt),
är lika tillfälligt som i landtman, handtverk, ändtligen, m. fl. 1
rättskaffens har svenskan skapat sig en »felaktig och ohandterlig»
form af ett ursprungligen tyskt adjektiv, hvilket, om det skall
behållas, måste afkläda sig sin stereotypa, adverbiala drägt och låta
böja sig i likhet med starka part. pret., således: rättskaffen9
rätt-skaffet, rätt ska ff ne, följaktligen äfven rättskaffenhet (I, 451).
Det svenska supinum är »ett i den svenska språkläran infördt
nytt begrepp, som ur rättskrifningen inkommit i ordböjningen*
(1, 455). Fordomdags var det ingenting annat än neutrum af
part. pret. i förening med hafva. Sahlstedt var den, som i sin
grammatik (1747) först gjorde anspråk på en särskild plats för
det s. k. supinum. Honom följde Botin. Af bruket blef denna
gränsskilnad mellan sup. på -it och part. pret. neutr. på -et först
långt senare godkänd. Ännu år 1801 vågade Svenska akademien,
i sin »Afhandling om svenska stafsättet», icke påyrka strängt
upprätthållande af det neutrala -et i partic. Långt in i våra dagar
var supinum af svenska grammatici misskändt. »Denna form af
verbet, säger Broocman (Lärebok i svenska språket, 1820, 3:e
uppl., s. 36), hafva någre språklärare kallat supinum; andre
par-ticipium, men den är egentligen intetdera. Den är blott ett
obe-stämdt uttryck af det förflutna». Moberg (Försök till en lärobok
i Svenska Gr., sid. 41) kallar det »ett från infinitiven hemtadt
oböjligt preteritum». Väl hade Boivie, i sitt »Försök till en svensk
språklära», (omarb. uppl. 1834, sid. 255), gifvit den fingervisningen,
att supinum, som kan tyckas vara grundformen till part pass.,
tvärtom torde kunna härledas ifrån participium (jmfr. Sv. spr. kgr.
I, 457); men Svenska akademiens två år senare utgifna språklära,
ignorerande ej blott den svenske skolrektorn Boivie, utan äfven
hans store föregångare Rask och Grimm, af hvilka upplysning
kunnat vinnas, förklarar lika fullt, att »supinum eller supin kallas
ett från infinitiven härledt oböjligt preteritum» (s. 142), som om
ett druckit, ett brunnit, ett skurit, ett lagt, ett brutit9 m. fl. aldrig
funnits till. Efter att ha anfört några exempel på bruk af böjdt
partic. pret. i förening med hjelpverbet hafva, tagna såväl ur våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
