Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter bön om öfverseende med detta tillfälliga afsteg in på ett
främmande område, som först i senare tider öppnats för
vetenskapen, beträda vi åter känd historisk grund, då vi vända oss till
»substantivets kön i ny-svenskan* (II, 280 ff.), ett ämne, »som ej
räckt ringa bekymmer i språkläran och ordboken.» Grunden för
en könsåtsldlnad i språkets verld är utan tvifvel först och främst
att söka i »det verkliga sexualförhållandet hos lefvande varelser»,
som återspeglar sig i benämningarnas naturliga genus. Dock går
detta kön, som hr R. riktigt anmärker (II, 287), föga utom kretsen
af menniskor och husdjur. Måhända kunde man utsträcka
gränsen något längre och säga: de större, mera allmänna djuren
Björnen, vargen, räfven m. fl. ha lika väl ett naturligt genus, som
hästen, fåret, geten o. s. v. Större utsträckning än det »naturliga»
har imellertid det s. k. grammatiska eller linguistiska könet, »väl
utgånget från samma iakttagelse, men redan vid språkens första
daning öfverfordt på alla subst., äfven dem som uttrycka liflösa
föremål och abstrakta begrepp» (II, 286). Äfven det grammatiska
könet beror ej af godtycklig öfvergående sedvänja, derom vitna
såväl fornspråkets fasta könsmärken i ändelser och attributiv-ord,
som folkspråkets trogna bevarande och utmärkande af ett bestämdt
genusbegrepp. »Bonden vet härom mera än den grundlärdaste
man» (II, 291). I samma mån odlingen och lärdomen aflägsna sig
från folklifvet, försvagas känslan af ordens könsegenskapcr, ja det
kan väl komma derhän, att den raffinerade halfbildningen finner
det »galant» att, prålande med sin okunnighet, säga han om daggen,
själen, dörren. Så fin var man redan på Tjällmans tid (II, 290),
och ingen under är då, att nära hundra år senare denna galanta
vana i hufvudstaden så öfvergått till en andra natur, att kunglig
sekreteraren Sahlstedt, som utgaf en en svensk ordbok, utan att,
så vidt man vet, känna hvarken sitt modersmåls historia eller de
språk som till detsamma stå i närmaste frändskap, med undantag
möjligen för danskan och tyskan, bland maskulina uppförde ackt,
brist, drift, kraft, höft, acktning, byggning, klo, klöf, district o. s. v.,
bland feminina, bonad, byggnad, båtnad, hugnad, kostnad m. fl.,
Verkningarna af Sahlstedts omotiverade språklagstiftning sträckte
sig långt in i vårt århundrade. Ännu år 1834 uppför Boivie bland
maskulina: tjenst, vinst, ö, slef, harf, tång, klo, hjord, grind m. fl.
och bland feminina: hafra, kostnad o. s. v., detta likväl under
åberopande af Sahlstedts auktoritet och på samma gång uttryckt,
klagan öfver brist på tillförlitliga källor att rådfråga, derdetgälde
att veta »huru språket småningom utvecklat sig och huru
allmogen talar» (Förs. till Sv. Språkl., s. 155). Också han
rekom-Fromtiden. Band. 5. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
