Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt denna åsigt. Allmänt brukas Amerikanare; hvarför då icke
Indianare, Morianare o. s. v. ? Icke stort bättre är samma ändelse
i lånorden sekreterare, kamrerare, officerare (II, 352). Nästan
komisk är motspänstigheten bos den engelsk-svenska benämningen
på vår mest använda rotfrukt, jordpäronet. I sing. har man både
potates, potatis, potat och potät, i plur. potatisar, potater och
potäter. Svårigheten är att bland dessa många former finna ett
par, som passa någorlunda ihop både i en- och fiertal. Den
allmännast brukliga sing. är för visso: potatis, eller, om det skall
vara mera fint: potates. Olyckligtvis har den regelbundna plur.
potatisar en vulgärt-löjlig anstrykning, som gör denna flertalsform
omöjlig för den »högre förfiningen», hvilken synes bäst kunna
fördraga potäter. Svårligen skall man lyckas, att fä antagen en
dertill svarande sing. potät; snarare då potat, i hvilket senare fall
man ju finge en ståtlig stark böjning med öfvergångsljud och allt
Lycklig du, okonstlade menighet, som nöjer dig med dina
jordpäron!
Andra bandets senare afdelning, utgifven i slutet af år 1860,
omfattar läran om adjektivet, pronomen och räkneordet, samt slutar
med en öfversigt af nominal- och pronomial-böjningen. Sin
behandling af adjektivet öppnar hr R. med en kort inledning (II,
359, f.), hvari först angifves, att denna ordklass, som med
substantivet har många jemfÖrelsepunkter, liksom detta eger en svag
och en stark böjning, för hvilken senare man väl förutsatt att
vokalerna a, i och u låge till grund, utan att man dock kunnat
uppställa en osviklig norm for de af i och u beroende
böjnings-sätten, af hvilka ofullständiga lemningar förekomma endast i
möso-götiskan. Efter böjningsmönstren följa (II, 370, ff.), såsom
urkundliga intyg för de båda böjningssätten, flockar af fornsvenska
adjektiv, om hvilka hr R., som vanligt, äfven lemnat etymologiska
och spräkhistoriska ströanmärkningar. Fornsvenskans anomata
adjektiv (II, 421) afvika ofta blott genom sin oböjlighet från den
vanliga ordningen. För åtskilliga af dem (gramse, harmse m. fl.)
anser hr R., på goda skäl, en med e utbildad adverbial genitiv
ligga till grund (II, 426, f.). Vid adjektivets gradförhöjning
för-tjenar märkas, bland annat, att den med isl. öfverensstämmande,
kortare formen -n och -ster, »liksom de starka verben i motsats
till de svaga, och af samma skäl, förlorat i välde med hvart sekel»
(II. 434). I stället trädde -are och -astet, tidigt förekommande
vid sidan af -ri och -ster.
Vid behandlingen af det nysvenska adjektivets deklination,
kommer hr R. (II, 460) att beröra frågan om -e eller -a i obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
