Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämd plural och i hela den bestämda böjningsformen.
Stockholmaren brukar för alla kön -a. »Understödt af den temligen
allmänt i landet antagna pl -a i obest. böjning äfven af maskul,
t. ex. snatta gossar, hvita hästar», har detta -a »allt mer inbitit
sig i skrift.» Vid detta förhällande, och »sedan hos en stor del
af den bildade befolkningen känslan af det grammatiska könet
förkolnat, och begreppet om det naturliga genom ovanor förslappats»
(II, 461) gifs ej annan råd, menar hr R., än att till en viss grad
ät godtycke och smak öfverlemna användningen af -e och -a för
mask. »alltid med gifvet företräde ät -e i personligt mask.,
hvar-emot ett stadigt -a för fem. och neutr. bör kunna upprätthällas.»
Att genom bruk af -c i casus rectus och -a i casus obliqvus vilja
åstadkomma äfven en formel sldlnad dem imellan, anser hr R.
visserligen icke omöjligt; men »det kännes stelt, och har med hvar
dag allt mindre att päräkna efterföljd.» Sjelf har hr R., såsom
vi redan förut nämnt, sökt genomföra detta i sin »Resa i Tyskland,
Frankrike och Italien», och hans förslag har på senare tiden vunnit
icke blott godkännande utan äfven ganska utbredd tillämpning
i skrift.
Frän adjektivet öfvergår hr R. (II, 471, ff.) till Pronomen,
först i fornsvenskan. Då inskränkt utrymme allt mer och mer
manar till korthet, måste vi nöja oss med en och annan
anmärkning, nästan pä slump gripen ur det rika förrådet. I fivi och hvi
hade både Grimm och Bopp funnit instrumentalform. — Det
slutande -n i po8sessivpron. min, din, sin finner hr R. ej med
nödvändighet radikalt (II, 485, 487), i hvilket fall läran om ett i neutr.
utfallet -n förlorar sitt stöd. — I runornas och Vestgötalagens
demonstrativpronomen sar (II, 490, ff.) har hr R. trott sig finna
en »fornform af den högsta ålder» (II, 539), en åsigt, som blifvit
motsagd af Wirnmer och Bugge. — Den obestämda artikeln, en,
om hvars mycket sparsamma användande i det äldre språket (Ib
500, f.) nu gällande lag bär fortfarande minnen, är i logisk
hän-sigt ofta temligen öfverflödig (II, 501). — Grimms af hr R. (II,
502) förkastade hypotes, att -an i folkvisornas stoltan Valborg, i
högan loft o. dyl., vore en till adj. »ansluten artikel», torde dock
för vissa fall icke vara så alldeles oförtjent af uppmärksamhet.
Pronominal-anslutning, hvarmed hr R. förstår en vidhängning af
det förkortade pronomen efter ett föregående ord, såsom t ex. i
uttrycken: ta fatt på’n, ta hifna, skär i sär*et, se stjeman på’n
m. fl., förekommer redan i de gamla lagarne och träffas ofta i
se-TMffe medeltidsskrifter. Nu mera icke rätt liden i vårdad prosa,
kar detta slags förkortning dock fördelen af stor lätthet och smi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
