Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa gamla minnen gömmer sig mycken vidskepelse och mycken
öfvertro, ja icke blott katolska ntan äfven rent hedniska
föreställningar, hvilka nog derföre också i någon mån tryckt sin stämpel
äfven på det nutida norska folklynnet; men det är å andra sidan
visst, att genom arfvet af dessa fornsånger, hvilka äro i hvars
mans ego, finner det nutida slägtet ett band knutet mellan sig
och fäderna, hvilket håller tillsamman nationen långt starkare än
arfvet af åkertegarne och betesmarken. Den, som åter vill be»
gifva sig ut och vandra mellan bondgårdarne i våra svenska sädes»
provinser, för att med egna sinnen utransaka, hvad sjelfva kärnan
af vårt svenska folk minnes af sin egen forntid, skall snart
besanna den erfarenheten, att traditionen är alldeles utdöd; och all
den lefvande historiska kunskap, i förening med en viss folkfödd
moral öfver historien, hvilken fordom gick i arf från fader till son.
icke genom presenter af någon bok, utan, efter våra
folkhögskolors metod, genom lefvande, muntlig, ofta upprepad berättelse
denna finnes ej mera till. Fäderna tala aldrig med sina barn om
Sveriges forna öden; och det är mestadels lexan från skolan och
skrämseln, om vid förhöret något årtal skulle råka vara glömdt.
som inprägla hos de små att fosterlandet haft en historia, och
till på köpet en historia, som ej är lätt att minnas, men för
hvilken det är lätt att få stryk. Mången utvandrare, hvilken med
tårar och klagan skiljts vid sitt bohag, sina slägtingar och sina
sockenbor har bekänt, att han dock aldrig förr, än då de blåa
bergen sjönko för hans syn ned i hafvet. fattat att det fanns ännu
något mera, han skiljts ifrån, fattat att han egt, men icke mera
eger ett fosterland åt sig och de sina.
Vi svenskar hälla mycket stort tal både på vers och prosa
öfver våra hjeltars bedrifter och öfver vårt ärorika Svea; men det
kan hvarken fördöljas eller förnekas att andan af sammanslutning,
i hvad som rörer fosterlandet, hos oss till dato på intet sätt vunnit
på detta myckna hjeltelof. Ty nationalstolthet och uppblåsthet är
det utmärkande draget hos allt för många bland dem, hvilkas
bildning gjort dem imottagliga för våra retoriska skalders rim,
och huru lefver väl denna känsla, som skulle sammangjuta hela
nationen till ett, hos massan, hos sjelfva folket, hos dem, om
hvilka Gei jer sjungit:
»Vi reda för landet dess närande saft,
Och blöder det, blodet är vårt»?
Vi hålla före, att partihatets och ståndshatets ytterlighet hos
så många bland de till politiskt intresse uppvaknade blott allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
