Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta samtal yppar att de goda makternas verld vacklar; ty
Torsharamaren, dess yppersta försvarsvapen, är stulen. Å andra
sidan spelar förkänslan af segrens glädje tydligen igenom jättens
innehållsrika fråga, der öfvermodet dolt sig i deltagandets drägt.
Det gäller således en strid på lif och död mellan godt och ondt.
Än klarare träder detta grundallvar i den skenbart humoristiska
dikten fram, då Tor vägrar att låta påkläda sig brudelin; ty han
får till svar:
»Tig du, Tor!
Med det talet nu.
Strax jätteynglet
Skall i Åsgärd bo;
Oro ej du din hammare
Hemtar åter.»
Det är denna konseqvens, men intet annat, som vållar att
Tor betvingar sig sjelf och beqvämar sig att bruka den i hans
ögon förnedrande qvinnodrägten. Och sålunda ändar det hela med
gudame8 och det godas seger.
Men just detta drag, hvilket gaf lif åt den hedniska myten
och var hennes hjerta och medelpunkt, är i den kristna
bearbetningen fjerran försvunnet.
På detta sätt hafva flera hedniska myter gått öfver till
kristendomen, ehuru de, såsom Sven Grundtvig i sitt stora verk öfver
folkvisorna påpekar, mestadels pådiktats någon af den kristna
tidens heroer, såsom t. ex. Olof den helige. Likvisst är denna visa
den enda, som helt igenom är bygd på en af Eddans sånger.
Den första egentliga hufvudafdelningen i prof. Hauchs
af-handling omfattar de visor, som handla om naturandame, de
underordnade elementarandarne, såsom alfer eller elfvor, dvergar och
dylika väsen.
Man måste djupare tänka sig in uti hedningarnes uppfattning
af sina gudar och af förhållandet mellan det andliga och det
lekamliga för att kunna inse, huru tron på dylika väsen
uppkommit, och man får lof att göra sig lika förtrogen med de tendenser
till öfvertro hos det katolska tidehvarfvet, genom hvilka
medeltidens helgonadyrkan utvecklat sig, for att inse slägtskapen mellan
båda och grunden, hvarföre tron på dessa underordnade hedniska
gudomligheter ingalunda upplöstes, utan tvärt om växte i styrka
under katolicismen och godt trifdes tillsamman med tron på hennes
egna, af ett Sanct eller Sancta utmärkta undergudomligheter. N. M.
Petersens afhandling om »Övertro» i hednatiden ger inom det
Framtiden. Band 5. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
