Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans kristnade ättling tanken på ett evigt, mot hvilket ögonblicket
försvinner, och ett andligt, som är förmer än det lekamliga. Men
detta nya och det gamla, evigheten och ögonblicket, det andliga
och det lekamliga kunde medeltiden aldrig bringa att genomtränga
hvarandra. De stodo såsom motsatser, skilda af ett svalg, öfver
hvilket hvarken religionen eller eftertanken kunde slå någon brygga,
utan öfver hvilket man flög på längtans och fantasiens vingar.
Men ju oftare man företog denna luftiga färd, desto mera höljdes
naturligtvis det verkliga lifvets verld af ett sällsamt drömlifs
dimmor. »Naturen sjelf», säger prof. Hauch i en träffande liknelse,
»skådade man icke i verklighetens ljus, utan man såg henne liksom
genom de färgade rutorna i en götisk kyrka, hvarvid hon fick en
egen glans, som verkligheten i det klara dagsljuset aldrig kunde
få.» —
Medeltiden är morgonens, dagbräckningens stund i historien.
Solen stiger; men, dold bakom de vikande dimmornas slöja,liknar
hon mera en blodröd brand vid horisonten, än det rena ljus, som
värmer oss om middagen. Mörkret strider, ännu nästan
oförsva-gadt, mot ljuset, och natten har sparat sina kallaste flägtar just
till denna stund. Likasom vandraren i solgången känner en isande
rysning, så har också det underbara och skräckfulla i medeltiden
en makt Öfver menniskan, hvilket det hvarken förr eller sedan haft.
Sjelfva naturandarne äro mycket mer trolska, än de någonsin
varit under den hedniska tiden. Elfvorna, hvilket är det nutida
namnet på asatidens alfer, äro höga som menniskor, men spensliga
och fina. De förföriskt sköna elfjungfrurnas dans öfver gräset gör
detta frodigare. Men förledas de att leka, tills hanen galit tre
gånger, blifva de dagstånd, det vill säga, de stå qvar såsom
fastvuxna på det rum, der tredje hanegället nådde dem. För
menniskan är ett dylikt dagstånd osynligt, men hon känner af strax
påkommande plåga och sjukdom, om hon varit detsamma för nära.
Några kallas gårdselfvor och bo under menniskoboningar; andra
kallas kyrkfolket och bo under kyrkornas golfhällar. De förra,
hvilka äro små, älska renlighet och ordning. De bringa helsa,
trefnad och stundom rikedom till de hus, der de få lefva i frid;
till andra åter död och olycka. — Kyrkfolket, bidande, såsom alla
elementarandar, efter förlossningens timma, föröka sitt slägte, döpa
sina barn och fira nattliga gudstjenster efter de kristnes föredöme.
De kallas på finska »Kirkonwäki», äro mycket små och vanskapliga,
samt locka gerna kristna qvinnor till hjelp, då deras hustrur ligga
i svår barnsäng. De eifvor, som i visorna lemnat mest spår efter
sig, äro dock otvifvelaktigt högfolket. I grönskande kullar, berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
