Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han höll så länge i dörrens knapp,
Allt till hans hjerta i sönder brast.
Han tordes ej annat äu smälla den dörrn i lås,
Han fick aldrig mera sin käraste se.
Den poetiska motsatsen mellan qvinnau, som glömmer allt för
glitter och glädje, och mannen, som står utanför och ser derpå,
tills han i dubbel bemärkelse fryser ihjäl, träder här onekligen
mera i förgrunden, än den skildring af trollens makt, som visan
dock väsentligen innehåller.
Bland de visor, som vi ega om bergtagna qvinnor, fortgå
åtskilliga till den punkt, då den röfvade eger barn samman med
röfvaren, liksom vi äfven hafva neckvisor af samma slag. Den
strid, som då gemenligen uppstår i det känsliga qvinnohjertat,
mellan de nya moderliga pligterna och den kärlek, som drager
henne tillbaka till det gamla föräldrahemmet, är naturligtvis ett
af de mest lockande ämnen för folkfantasien. Olika visor af detta
slag hafva mycket olika upplösning. Dock tyckes i de svenska
hufvudvigten falla på den unga qvinnans förhållande till sina
föräldrar och på dessas berättigade vrede, då derimot i de norska pä
ett särdeles älskligt sätt framhålles, huru hon försonar sig med sitt
öde genom sina egna barns kärlek. Sålunda heter det i visan om
»Liti Kersti, som vart inkvervd», sedan hennes moder utforskat
att hon egde barn tillsamman med elfvakungen i berget:
Och elfvakuugeu had* sig en gängare spak,
Han lyfte liten Kerstin upp på hans bak.
Så redo de sig genom grönan lund,
Der kom intet ord af hennes mun.
Tycker du vägen att den är lång,
Eller tycker du sadeln är dig för trång? —
o
Ah, icke är sadeln mig för trång,
Men jag tycker vägen den är så lång. —
Och som de nu kommo sig till berget fram,
Hennes små barn imot henne sprang.
Och somina de lekte och soiuma de log,
Och sorama strödde perlor för modrens fot. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
