Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och deruti ligger en silkessärk,
Ar stickad i liljor och kransar,
Och den kom aldrig på Malfreds rygg,
Bara juldagen, då han dansar.
Och deruti ligger en silkesduk,
Ar väfven i röda gullstrimmor,
Och den koin aldrig på högbondens1 bord.
Bara i julen, då hau dansar och rimmar.»
I denna sköna och säkerligen mycket gamla visa stå trollen
ännu på intet vis såsom trolösa och försåtliga gent imot de kristne.
Brytningen med naturen tyckes ännu icke hafva inträffat, utan
menniskan och naturandame glädja sig på sätt och vis gemensamt
åt att Guds nåd nalkats verldeu.
1 den norska visan om »Herr Byrting og elvekvinna» skildras
ett möte af samma slag som i den danska visan »Elverskud», deu
norska »Olaf Liljekrans» och den svenska »Herr Olof i elfvornas
dans;» men denna skiljer sig deruti från sin samslägtade, att
hjel-ten, fullkomligt maktlös mot förförelsens lockelse, glömmer
fosterland, fästmö, himmel och jord och den Gud, som skapat honom,
och sjunger:
»l Elfvaland der vill jag lefva och dö,
I Elfvaland der finner jag min fästemö.»
Här besjunges den ädlare varelsens, menniskans, vanmakt, i
de nyssnämda huru hon kämpar och lider döden, hellre än att
gifva vika.
Den i poetiskt hänseende kanhända känsligaste af alla nordiska
visor om hergtagna torde vara den norska, som har till öfverskrift
»Dansen i berget.» En yngling, som mistat sin käraste, går att
söka henne.
»Och som han kom till det vallbygda hus,
I)e spela’ munharpor och brände vaxljus.»
Han gläntar på dörren och får se sin .käraste i trollens makt,
men icke sörjande, utan i gamman och glädje. I salar af
marmorsten med taket af glimmande juveler dansar hon. Sedan vänta
henne borden, dignande af rätter på gyllene fat Så säger visan:
»Han höll så länge uti dörr-riugeu,
Till istapp hängde från hvarje finger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
