Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så se vi en hednisk förebild till den uppväckelse af de döda,
som i kristna visor sker under andra omständigheter och i andra
ändamål, såsom vi i det följande af denna uppsats skola se.
Som Odin var runornas upphof, betraktades icke utöfvandet
af den trolldom, som låg i runorna, under hednatiden såsom något
oädelt. Deras tillvaro hade ingått uti det allmänna
föreställningssättet; deras underbara makt var ett faktum. I Eddans sång
»Sigdr^fumål» (af prof. Hauch citerad under namn af
Brynhildar-qvida Buddladotter 1) finnes en lång räcka af olika slags runor,
som Sigurd skulle lära sig att förstå: segerrunor, dryckesrunor,
förlossning8runor, hafsrunor, grenrunor, talrunor och hugrunor.
Vi må anföra åtminstone en enda dylik hednisk runvisa för att
åskådliggöra, dels huru de hemlighetsfulla tecknen anbringades,
dels huru de sades skola verka. Det är BrynhUd, som under namn
af Sigrdiifa undervisar Sigurd:
»Uista hafsrunor,
Om du rädda vill
Segelhästen pu hafvet:
Uista dem pä stammen
Och på styrbladet,
Bränn in dem med eld i åran;
Hur bränningeu bryter
Och böljan svartnar,
Hinner du då hamn från hafvet.»
Men Sigdrifumål berättar ej blott huru runorna böra användas
och huru de, rätt använda, verka, utan äfven i urgamla visor (—
strofer) af stor skönhet, huru Odin sjelf får den första
kännedomen om dessa tecken, i det han lyssnar till det tal, som utgår
från Mimers hufvud. Detta sade, att de stå:
»Ristade på skölden
Framför skinande guden,
o
På Arvakers öra,
På All8virms hof,
På den hjulring, som rullar
Under Rögnes vagn,
På Sleipners tänder
Och på slädfjättar ’).
Originalet har »å sleða fjölrum», der »fjoturr» betyder »livar och en af de
stöttor, som äro infaldn i slädens medar, och uppbara den öfre delen». Som i
Östergötlands sydvestra skogsbygd, såsom på Omberget, en sådan stötta kallas »slädfjätte»,
har öfversättaren ansett sig kunna upptaga detta ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
