Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och om andra med dessa ting beslägtade föreställningar. Var
Sverige mindre rikt på runvisor, så tyckas vi ega så många fler
minnen af jättar och förvandlingar.
Det är klart, att dessa ting helt och hållet hafva sin rot i
hedendomen. Vi skulle vilja indela berättelserna såväl om de från
hednatiden som de från den kristna omtalade förvandlingarna i
två slag: i dem, der någon förvandlar sig sjelf, och i dem, der
någon förvandlas af en annan.
Under hednatiden hade man ett eget ord, som hos en
men-niska betecknade den egenskapen, att hon kunde af kläda sig sin
egen gestalt och ikläda sig en annan. En sådan person sades vara
»hamramr», hvilket således ungefär skulle kunna öfversättas med:
mäktig öfver sin gestalt. Ynglingasagans Odin var hamramr. Det
heter nämligen om honom i sjunde kapitlet, att »han skiftade hamu.
Då låg kroppen såsom inslumrad eller död; men han sjelf var då
fågel eller fyrfotadjur eller fisk eller orm, och for då på ett
ögonblick till fjerran land i sina egna eller andras ärenden.» —
Huruvida den uppfattningen var allmän, att den egentliga kroppen låg
sig lik, under det att anden i en annan hamn ilade bort, torde
vara mer än tvifvelaktigt. Den gängse åsigten tyckes hafva varit,
att just den naturliga kroppen förvandlade utseende och organer
på dens befallning, som egde förmåga att så omskapa sig sjelf
eller andra. Prof. Hauch anför, såsom exempel på förvandlingar,
konung Siggeirs moder, som förvandlade sig till en elg och kung
Atles moder, som tog hamnen af en orm. Många likartade
sjelf-förvandlingar skulle ännu kunna anföras från den hedna tiden,
såsom hexan Geirhild på Island, som påtog sig hamnen af en ko,
och hexan hos Saxo, som, likaledes i skepelsen af en ko, stångade
ihjäl kung Frode. Bland Islands nybyggare funnos två män, som
voro hamramme. De hade också blifvit inbördes oense med
hvarandra. Nu såg en dag en tredje person, huruledes från den enes
gård kom en björn, från den andres en tjur, hvilka två djur stredo
med hvarandra. Björnen vann seger, d. v. s. den, som iklädt sig
en björns gestalt. — Dylika sjelfförvandlingar finnas också
omtalade i medeltidsvisor, ehuru högst sällan. Huruvida i dem
nå-gorstädes förekommer, att menniskor förvandlat sig sjelfva, kan
författaren icke erinra sig. Men om necken heter det än:
»Necken han gångar på snöhvitnn sand;
Så skapar han sig till en väldiger inan.»
än åter:
»Necken hau kläder af sin stygga sjöa-hamn,
Så kläder han sig till en herreman.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
