Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildras såsom ett Öfvermäktigt ondt, som drabbar den oskyldige,
hvilkens öde och död blott besjunges med elegiskt deltagande.
Kristendomens första lärare mäktade icke att taga bort tron på
trolldomen, och ville det kanhända icke heller; men tron på hans
oofvervinnerlighet upplöste de dock småningom. Då imellertid de
äldsta visor, som dra trolldomens vanmakt, måla, huru den önskliga
segren vanns, må vi ingalunda föreställa oss, att det är något rent
kristligt som vinner. Långt derifrån! 1 början är det trolldom,
som besegrar trolldom. Så heter det om en svensk riddare, som
blifvit förvandlad till varulf, att han lade sig i försåt for sin
stjufinoder, och sedan han dragit henne af hästen:
»Så tog han till med harm,
Hennes foster ur hennes barm.
När han druckit sin broders blod,
Vart han en riddare bold och god.»
I en norsk visa lyder domen något mer mensklig, nämligen,
att tvenne skola gå såsom björnar, ända tills de tagit barnet ur
sin moders lif, men icke dödat detta också, utan uppfostrat det
till en man.
De visor, i hvilka det med handen slagna korstecknet eller det
med läpparna uttalade namnet på Marias son häfver dylik
förtrollning, kunna vi för vår del icke anse vara annat än förklädda
vitnesbörd om ett hedniskt åskådningssätt. Man har blott
tillgripit Kristusnamnet eller symbolen af förlossarens lidande som
trollmedel mot andra trollmedel. En visa, deri dylikt sker, är den
af prof. Hauch anförda om »Dalby Björn». Just detta mirakulösa
tager också Sven Grundtvig till utgångspunkt för en genomgående
kritik öfver dessa oäkta foster af hedendom och kristendom,
hvari-mot han framhåller huru den nya religionen i de äldsta visorna
aldrig har något inflytande på sjelfva handlingen. Denna är
hednisk alltigenom, och det lilla, som bemärkes af kristendomen, ligger
blott på ytan.
Långt djupare berörda af kristendomen synas oss de visor
om förvandlingar, i hvilka en inom menniskan lefvande och verksam
andlig kraft sliter en varelse ut ur förtrollningens nät. Som
medeltiden är de romantiska känslornas tid, är det lätt begripligt,
att kärleken skulle bland allt, som kan bo inom menniskan, blifva
ansedd såsom det mäktigaste. Så blef det också mestadels kärleken,
som löste hvad en ond vilja eller mörkrets makter bundit Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
