Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraftigt synas vitna om den gamla Eddamytens stora utbredning
bland folket.
I den sista delen af sin afhandling genomgår prof. Hauch de
så kallade gengångarvisorna från medeltiden och påpekar hvad
slägtskap dessa kunna hafva med bevarade hedniska dikter eller
berättelser. Innan vi närmare inlåta oss på att följa denna
undersökning, har det dock synts oss vara af vigt att redogöra för
sjelfva det underlag, hvarpå dessa gamla hedniska traditioner hvila,
d. v. s. redogöra för Asatrons uppfattning af menniskans tillstånd
efter döden. Bland framställningar af detta ämne torde ingen vara
mera tillfredsställande än prof. R. Keysers i dennes afhandling om
Nordmœndenes ’Religionsforfatning i Hedendommen, hvadan vi
också i allt väsentligt sluta oss till hans deri uttalade uppfattning.
Prof. Keyser framhåller, att Åsatron bestämdt uttalat
menni-skosjälens odödlighet i sammanhang med ett vedergällningstillstånd
på andra sidan grafven. Detta stod således fast och rubbades
näppeligen under hedendomens hela utvecklingsgång. Men frågan
om förhållandet mellan själ och kropp, sedan lifsgnistan slocknat,
liksom om förhållandet mellan Odin och Hel, mellan ’Valhall och
Helhem var så mycket mer dunkel och vacklande. I den
prosaiska Eddans Gylfaginning heter det, att de, som föllo för vapen,
kommo till Odin i Valhall; men de, som dogo på sjuksäng eller af
ålderdom, kommo till Hel och Helhem. Efter denna uppfattning
afgjorde dödssättet om det eviga tillståndet. Denna lära kommer
imellertid i strid redan med Valospå, som är det mest urgamla
uttrycket för våra fäders tro, och hvilken dikt hänvisar på, att
det var efter sedliga och icke efter mer eller mindre tillfälliga
grunder, som domen gick öfver död man. I Gimle skulle nämligen
dygdiga skaror njuta glädje evigt, då derimot i Nåstrand menedare,
mördare och förförare skulle vada i tunga etterströmmar. De
uppenbara motsägelserna mellan dessa gamla urkunder söker nu
imellertid prof. Keyser på ett ganska sinnrikt sätt att lösa.
Anslutande sig till det bekanta uttrycket, i hvilket det heter, att
Odin gaf de ännu till allt oförmögna menniskovarelserna ande,
men Lodur (= Loke) blod och ett vackert yttre, säger han, att
genom den förra tillhörde menniskan andens verld, himmelen,
genom det senare materiens verld, djupet. (Härvid återstår dock
alltid den tredje gåfvan, förståndet, som Höne gaf). Dessa två,
anden och materien, äro under jordelifvet förenade med hvarandra;
i döden återvända de, hvar och en till sitt upphof. Själen i ett
finare lekamligt hölje (ty alldeles utan något slags yttre kunde de
gamle icke tänka sig något) gick till Odin och gudarnes hem;
Framtiden. Baud 5. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
