Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan kroppen med det lägre lifvets andel gick till Hels boning,
for att sålunda blifva ett byte för Lokes dotter. Menniskans väsen
delades alltså mellan Odin och Hel. Och som den förre tillika
var stridens Gud, tänktes han helt naturligt kräfva sin andel
genom vapendöden, då derimot Hel gjorde det genom sotdöden. Att
falla på slagfältet var sålunda en lycka; ty det vitnade om Odins
ynnest. Att någon stupade betydde egentligen, att Odin kallade
honom till sig, innan ännu Hel utkräft sin andel. Denna senare
beröfvades derföre icke sin; mer tvifvelaktigt torde det vara,
huruvida något af uslingars, menedares och dylikas väsen fick komma
till Odin.
Om nu än denna prof. Keysers teori är riktig som uttryck af
Åsaläran, följdriktigt fattad, och på densammas höjdpunkt, så lider
det dock intet tvifvel, att menige mans sätt att se saken ej varit
sådant hela hednatiden igenom. Särskildt hvad ädla
personligheter beträffar, framstod det i de äldsta tiderna så öfvervägande,
att de lefde efter döden såsom enhärjar hos Odin, att Hels rätt
föga torde kommit med i rakningen. A andra sidan började man
mot hednatidens slut, då tron på gudarne var stadd i upplösning,
att allt mer glömma Valhall. De döde bodde i sina högar och
förde der ett ofta nog hemskt lif. Längre sträckte kanske blott
få sina tankar. Huru genomgående fast man under denna tid
trodde, att den döde verkligen bodde i högen, kan ses af det
kapitel i Öbyggarnes saga, der det berättas, att en viss Torulf,
som var höglagd på sin gård Hvam, efter solnedgången lemnade
ingen, som vågade sig utom dörren, i ro. Han gjorde boskapen
galen och tog lifvet af menniskor; och alla de, som på sådant sätt
blifvit döde, vordo sedan sedde i följe med honom på hans
nattliga färder. Förr fick man nu icke ro i bygden, än Torulf förts
in uti en ny hög, som blifvit uppkastad så långt bort i ödemarken,
att (såsom man sannolikt ansett) han på natten icke kunde hinna
till den plågade trakten och tillbaka igen.
Man har på isländska ett eget namn på dessa, som lefva i
högen. De kallas »draugar.» Och märkligt är, att man sedermera
under kristen tid i en gammal biblisk historia brukat samma
glosa om Samuels skugga, liksom man ock i en pergamentsskrifven
»Matiæ saga», hvilken förvaras i Stockholm, nämner Lazarus som
en »draugr.»
Från alla hednatidens utvecklingsskeden eger man
gengångarhistorier. Med fasthållande af prof. Keysers teori är det lätt att
sätta sig in uti, huru Åsalärans trogne tänkte sig möjligheten af
en sådan gengångares framträdande. Liksom nämligen anden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
