Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödsögonblicket, återvändande till sitt ursprung, skilde sig ifrån
det högre lifvet och kroppen, hvilka gingo till Hel, så tänkte man
sig honom också hafva makt att om nattetid, då de lefvande
slumrade, hrån gudames verld åter besöka jorden, för att under korta
timmar i grafhögen åter förena sig med den från Helhem
lös-släppta lekamliga skuggan. Sålunda kunde då den döde stundom
visa sig i den öppnade grafhögen i samma gestalt som han haft
i lifvet
En för fantasien mycket lefvande teckning af en sådan
uppenbarelse finnes i 79:de kapitlet af Njålssagan, der det på följande
sätt berättas, huru den dödade Gunnar från Lidarände visar sig
för sin egen son Högne och för Njåls son Skarpheden:
»En afton voro Skarpheden och Högne ute vid Gunnars hög
på södra sidan. Det var klart månsken, men stundom drog en
sky öfver himlen. Det förekom dem, att högen var öppen, och
att Gunnar hade vändt sig i högen och såg mot månen. Dem
tycktes, att de sågo fyra ljus brinna i högen, och ingenstädes var
der skugga. De sågo, att Gunnar var munter, och att glädjen
spelade på hans anlete. Han qvad en visa, och det så högt, att
de tydligt kunde höra densamma, ehuru de stodo långt ifrån:
»Ofta dådfull kämpe stod
Drypande af valens blod;
Högnes fader, oförskräckt,
Svang mot ovän svärdet käckt.
Hellre — qvad hau, bjelmbetäckl,
När han mot den hätska slägt
Högg och stack tillika —
Hellre dö än vika!
Hellre dö än vika!
Derpå slöt sig högen igen.»
Uppenbarelsen skedde alltså för ett bestämdt ändamål,
nämligen att egga Högne till att hämnas sin faders död. Denne tog
också efter återkomsten genast ned från väggen sin faders
spjutyxa, »och då klang det högt i densamma», tillägger sagan.
Tillfrågad, hvarföre han rörde sin faders vapen, svarade då Högne:
»Jag tänker att bringa min fader yxan, att han kan hafva henne
med till Valhall och framvisa henne der på vapenting.»
Sedan vi tillagt, det icke på långt när alla gengångareberättelser
från hednatiden äro uppburna af en så ädel stämning som
ofvan-stående, öfvergå vi till att följa prof. Hauchs framställning. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
