Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det förra stället; och husets lefvande folk fingo spisa i ro vid
den mindre elden, hvilket forhållande sedan fortfor hela julen
igenom.
Slutligen, sedan ännu flera omkommit genom dessa hemska
gästers tillskyndan, nedsattes i samråd med en kristen prest en
formlig rätt, hvilken på grund af vitnesförhör dömde gengångame,
en efter annan, att draga ut genom motsatt dörr imot den, genom
hvilken de kommit in. Det Torgunns efterlemnade gods, som
gif-vit första anledningen till att den döda brutit in i de lefvandes
förhållanden, brändes upp. Derefter återvände arfvingen och de
qvarlefvande; resten bar vigvatten och reliker genom huset, hvarpå
der hölls en högtidlig messa. Och dermed slutade spökeriet.
Gen-gångarne kunde lika litet som jättarne fördraga att blifva
nedstänkta med vigvatten.
Vi hafva ansett så mycket vigtigare att utförligt framställa
dessa hedniska gengångarehistorier, hvilka, ehuru upptecknade på
Island, tvifvelsutan en gång varit uttryck af folkets uppfattning af
denna sak öfverallt i norden — så mycket vigtigare, säga vi, som
på intet område hedendomen mera torde ligga qvaT bland menige
man, än i fråga om de döde, om sättet för deras tillvaro, samt
om deras förhållanden till de qvarlefvande. Långt ifrån att kunna
på ett verkligt kristligt sätt qvarhålla de bortgångnas rent andliga,
förklarade och af våra kroppssinnen ofornimbara väsen, tänka sig
de fleste dem på ett sätt, som i sjelfva verket är mycket snarlikt
de gamle hedningarnes. I medeltiden togo de döde ibland sin kista
på ryggen; ännu i vårt århundrade lära de hafva flyttat möbler.
Åtminstone är det säkert, att de ramlat om i mången »illa
möblerad öfvervåning», för att bruka en spirituel qvinnas sätt att
benämna klena hufvuden.
Prof. Hauch framhåller imellertid, att de bättre
medeltids-visoma, i motsats mot berättelserna från hedendomens sista tid,
skildra de dödes gengång såsom orsakad »af en djupare och mer
i en högre verldsordning grundad bevekelsegrund.» De kommo
nämligen »för att försona någon orätt, som de gjort i lifvet, eller
emedan de voro snärda af någon jordisk böjelse, som för dem
spärrade tillträdet till de evigas ro; eller också kommo de såsom
hämnare, utsända af en högre rättfärdighet för att hejda syndaren
på hans väg, medan de på samma gång bragte tröst till den
oskyldigt förföljde.»
Som vi imellertid ofvan visat, att hedendomens egen
uppfattning af gengångames väsen tid efter annan blef allt lägre och
mera sinlig, möter oss den egendomliga företeelsen, att just de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
