Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äldsta hedniska gengångaretraditionerna äro de ädlaste, och att de
yppersta bland de medeltid svisor, som handla om dylika ting,
ansluta sig t ex. långt mer till forngestalterna i Eddan än till de
vidunderliga sagoskepelser, som fostrades i hedendomens allrasista
dagar. Af vigt är härvid att taga i betraktande, att sagorna
ned-skrefvos först i medeltiden. Men den tidens skrifkunnige voro
antingen katolske prester eller desses lärjungar. Som nu ingen saga
kommit oss på annan väg till handa, är det ytterst svårt att
kontrollera den presterliga uppteckningens öfverensstämmelse med sin
till grund liggande folktradition; men då folkvisorna, hvilka först
långt senare upptecknats i skrift, trots all sin vidskepelse,
genomandas af en långt ädlare tro, än de sista sagornas teckning af
förhållandet mellan det sinliga och det öfversinliga, ligger den
gissning mycket nära till hands, att de katolska prestema antingen
nog tendentiöst behandlat de hedniska minnena, eller också rent
naivt i dem insmugit mycket af sina egna vidskepliga
föreställningar, och att sålunda de af dessa odlingens budbärare oberörda
folkvisorna just uppenbara den verkliga, aldrig utslocknade, ej blott
den hedniska tiden utan alla v/<ra folkåldrar tillhöriga
grunduppfattningen af lifvets och dödens gåta och af förhållandet mellan
dem, som lefva, och dem som afsomnat’).
I detta hänseende är det imellertid mycket lärorikt att
granskande jemföra de två gengångarehistorier, som bevarats till våra
dagar i Eddans härliga sång Helgakvitoa Hundingsbana önnur och
i medeltidsvisan om sorgens makt, eller, såsom hon på danska
benämnes, Visen om Ridder Aage og jomfru Else. Det är först
Sven Grundtvig, som uppdagat dessa dikters slägtskap, och prof.
Hauch, liksom vi, ansluter sig blott till denne grundlige forskare,
hvilken äran af denna upptäckt ensamt tillkommer.
Som den förra af dessa dikter på en gång visar tillbaka på
den äldsta hedniska perioden och tillika utgör ett bland de
skönaste minnen, vi från denna aflägsna tid ega qvar, torde det icke
vara ur vägen att i öfversättning meddela hela det stycke deraf,
som för vår undersökning är af vigt.
Sedan nämligen Helge fallit och hans jordiska qvarlefvor
blif-vit höglagda, men den oförgängliga delen af hans varelse härligt
imottagits af Odin i Valhall, skildrar sången, huru den
efterlef-vande Sigruns tärna en afton gick utmed Helges hög och såg att
Helge (d. v. s. hans vålnad) kom ridande till högen med många
män. Hon säger då: 1
1) Åtminstone har denna tanke ofta föresväfvat oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
