Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven i riddar Aages visa är den ene hanen hvit, den andre röd,
den tredje svart, hvilken öfverensstämmelse näppeligen kan vara
en tillfällighet.
Men denna gengångarevisa är märkvärdig äfven i ett annat
hänseende. Hon ger nämligen ett nytt bidrag till våra studier
öfver de gamle fädernas åsigter om sättet för de dödes tillvaro.
1 en rad heter det nämligen, att den döda verkligen nere i den
jordiska grafven uppfattar sina barns klagan, i den nästa att hon
är i himmelen och talar med englaskaran, eller står framför Kristus
eller går fram till Gud fader. Ja, uti en svensk uppteckning stå
motsatserna i dessa båda uppfattningar än bjertare gent imot
hvarandra än i någon annan. Det heter om barnen:
»De greto tårar, som föllo på kind,
De greto sin mor ur himmelen.
De greto tårar, de greto blod,
De greto sin mor ur svartan jord.»
Huru det egentligen är bestäldt med den dödes väsen, enligt
denna medeltidens uppfattning, är i och för sig icke lätt att inse.
Något väsentligt tyckes finnas uppe i himmelen, något väsentligt
tyckes också det vara, som ligger i jorden. Detta sista måste
vara med, då den döde skall åter visa sig. Det heter nämligen
om stjufmodren i den danska visan, strax sedan hon »gått för vår
Herre att stå»:
»Hon sköt upp sina trötta ben,
Då remnade mur och marmorsteu.»
Och i den norska, sedan hon fallit på knä för Jesum:
»Så rystade hon af sig all mull och sten:
Ah, stigen nu upp, mina trötta ben!»
Oss synes denna visa, trots sin katolskt kristna stämning, och
trots det goda ändamålet med spökeriet, ådagalägga, att de ur
den djupaste hedendom upprunna, vidskepligt sinliga föreställningar
om de dödes lekamliga gengång, hvilka bjertast framlyste ur
Öbyggames saga, ännu i medeltiden på intet sätt gifvit vika. Just
de af kulten oberörda visorna hafva derimot genom sin naivité
undgått det krassa i dessa vidskepelser, i hvilket de öfriga derimot,
under sitt bemödande att taga både jord och himmel med, fastnat
Och dessa vidskepliga drömmar sjelfva hafva väl icke ens ännu
bland menige man gått upp uti en verkligt kristen och upplyftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
