Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å8igt om detta ämne, för hvilket menniskohjertat är så känsligt.
Åtminstone hörde författaren till dessa rader för icke längesedan
dessa ord: »Gråt icke så, att tårarna falla på grafven, ty det trycker
och plågar den döde.» Imellertid är det af stort intresse att följa
alla dessa, folkföreställningarnas metamorfoser.
I den norska varianten förekommer det äfven, att hundame
tjuta och skälla på den döda, som kommer åter, till hvilket drag
åter många motsvarigheter skulle kunna åberopas ända ifrån
hednatiden till våra dagar, öfverhufvud står den norska visan mycket
högt i poetiskt hänseende.
I visan om Herr Mårten af Fågelsång möter oss ett nytt
motiv tör den dödes gengång, och just det, som, genom sitt
slägt-skap med den kristna sedelärans stränghet, bäst bibehållit sig i
folkmedvetandet ända till våra dagar. Herr Mårten förföljes
nämligen ända in i det andra lifvet af sitt onda samvete:
»Jag får intet ligga,
Jag får ingen ro,
Förr än jag varit i Fågelsång,
Bytt från mig den orätta jord.»
Helge Hundingsbane kommer han, såsom det en riddare
häst och i stort följe. Men dettta följe är af dämo-
»Svart var hans sadel,
Och svart var hans häst,
Och svarta voro de rackoma,
Som lupo herr Mårten näst.»
Han sänder bud till sin hustru och beder henne, »om hon vill
honom väl»,
... »att taga den lilla tomt
och lägga bort frän sig.»
Enkan gör detta och anställer derutöfver sjuttio själamessor
för herr Mårtens salighet
Om än detta motiv, ett ondt samvete, helt naturligt i alla
följande tider väckt den djupaste anklang, så saknas detsamma
dock icke i den hedniska tiden alldeles. Prof. Hauch anser sålunda
på goda skäl, att den trollqvinna, som i Eddan sinkar Brynhild
på hennes färd till Hel och förehåller henne de ogemingar, hon
begått, egentligen är att anse »som ett uttryck af hennes egna
tankar, hvilka icke ens efter döden lemna henne någon ro.»
Liksom
anstår, till
nisk art:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
