Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Hedebys gengångare framträder slutligen ännu ett annat,
nytt motiv, eller, kanhända det äldsta af alla, nämligen hämden.
Det är en man, som qväfts af sin hustru, och som efter femton
års förlopp kommer åter, hvilken i denna visa är hjelten. Liksom
spökerierna i öbyggarnes saga ytterst hafva sin upprinnelse i den
hämd, som, enligt dessa tiders åsigt, en död är mäktig att kräfva,
om hans yttersta vilja är våldförd, så hägrar ej blott i denna
medeltid8visa utan äfven i den nutida folkuppfattningen tron på
möjligheten af en våldsam vedergällning, utkräfd af innebyggarne
i dödsriket. Vi stå således åter vid en folktro, som, ännu vid
friskt lif, dock sträcker sina rötter ända in i hedendomens grund.
Äfven på svenska hafva vi samma visa under namn af
»Gengångaren», och den danska visans Hedeby är hos oss Medelby.
Man finner lätt huru visorna blifvit spridda. Sångaren har, så
godt han kunnat minnas, sjungit hvad han en gång hört andra
sjunga. Rimmen hafva varit minnets hållpunkter. Det öfriga i
verserna, ja till och med i sjelfva rimorden, har undergått små
förändringar.
Prof. Hauch påpekar huru gengångaren vänder sig till sina
fränder. Också i denna omständighet gömmer sig ett hedniskt
minne, ett minne från den gamla slägthämdens dagar.
Folkdiktarens fantasi rörer sig helt och hållet i den forna tidens
rättsförhållanden. Kristendomen har ännu icke mäktat i statens hand
öfverflytta rätten att straffa. Hvarje slägt är fortfarande en liten
sjelfständig stat for sig, hvars medlemmar äro skyldige att hämnas
hvarandra.
Bland de af en hednisk anda genomfläktade medeltidsqvädena
nämner prof. Hauch vidare den danska visan om Sven Vonved,
en vild kämpagestalt, som drager från kamp till kamp. En episod
af samma visa finnes äfven upptecknad i Sverige och är for första
gången, under titeln Sven Svanehvit, utgifven af Atterbom i Poetisk
kalender for 1816. Detta fragment är en dialog, erinrande i viss
mån om Eddans VafþrúÉrnismál och Alvissmål. Visan är åtminstone
ett vitnesmål om att folket fortfarande fann ett behag uti den
gamla seden att underhålla sig med klyftiga frågors besvarande.
Skilnaden är blott den helt naturliga, att då dessa urgamla frågor
gälde den hedniska gudasagan och verldsutvecklingen, så frågar
Sven Svanehvit om de kristnes himmel, om englame och om helvetet
och verlden. Om detta, som om så mycket i medeltiden, kunde I
godt sägas det ordet, som prof. Hauch använder om de heroiska
sångerna, att det, noga sedt, blott är »en öfverkorsad hedendom.*
Härmed hafva vi afslutat denna undersökning, hvilken, betydligt
försvårad derigenom, att professor Sven Grundtvigs ovärderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
