Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL.
%
sålunda det vigtigaste af allt är ett visst förståndets förhållande
till en opersonlig läroformel. På den motsatta sidan möter oss
den i våra dagar med nyfödd kraft sig utvecklande tro, som främst
af allt vill vara ett den lägre personens i kärleken, hängifvenheten
och viljan grundade lif i den högre. Är en vägledning behöflig
för valet mellan den opersonliga tron och den personliga — må
då den väljande göra sig förtrogen med de båda olika
åskådningssättens följder för det praktiska lifvet!»1)
Dessa följder, för så vidt de härflyta ur den förstnämda af
de motsatta åsigterna om tron, finnas till deras hufvuddrag
be-skrifna i den ofvan citerade uppsatsen. Det är till medeltiden —
kättareförföljelsernas, djefvulstrons,’ hexeriprocessernas,
inqvisitio-nens tidsålder — man måste vända sig, om man vill göra sig
bekant med verkningarna af den krassa ortodoxiens konseqvent
utförda kristendomsuppfattning. »Om medeltiden öfverhufvud med
rätta betraktas såsom, i jemförelse med den nyare tiden, en mörkrets
ocb barbariets, en den kristnade bedendomens tidsålder, så är
förklaringsgrunden till dess andliga lyten utan tvifvel att söka i
denna fördunkling af det kristliga trosbegreppet, som lägger
hufvud-vigten på det teoretiska, på bekännelsens korrekthet. Allt det
outtömligt djupa och innerliga, som för de förste kristnes
uppfattning förenade sig med de helgade orden: att »tro på Kristus»,
alla de rika flöden af kärlek och hopp, som ledde sitt ursprung
från den troendes mystiska lifsgemenskap med den för honom döde,
och dock evigt lefvande, ständigt närvarande försonaren — alla
kristendomens nya insatser i historien syntes på väg att gifvas
till spillo under en förstenad bokstafstros inverkan. Der kunde
ju ej blifva fråga om ett sammanhang mellan personerna förmedelst
kärlekens föreningsband, hvarest en materialistisk kyrka sökte
förebygga söndringen genom de förbannelser öfver med henne olika
tänkande, som begynna och afsluta »Athanasii symbolum», detta
— såsom Geijer yttrar — »genom de hårdaste fördömelseformer
för andaktens väckelse minst tj enliga, det för den kristliga
kärleken mest frånstötande af alla’symbola.» Upplösningstillståndet
i kyrkans inre skyldes blott svagt af den formela enheten i
det yttre; men desto mera brinnande var just derför den
nitälskan, hvarmed hvarje kyrkans lydige son lånade sitt bistånd
till den kyrkliga uniformitetens upprätthållande, till skyddandet
af »bekännelsens enhet.» Den falska objektiviteten blef den afgud,
*) Jmfr. uppsatsen Vår odlings framtid, s. 24 f. i första h&ftet af denna tidskrifts
första årgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
