Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en »protestation», och s& till vida buro de visserligen en
protestantisk prägel. Men hvarken mot påfvens öfverhöghet eller mot
romerska kyrkans auktoritet opponerade sig teserna, utan endast
mot ett skändligt missbruk, som framkallats genom
vinningslystnaden och lättsinnet. Striden på dess första stadium berörde
öfverhufvud ej troslärans område. Vill man betrakta teserna som
reformationens utgångspunkt, så är dermed ådagalagdt, att
kyrkoförbättringen härledde sig icke ur dogmatiska, utan ur sedliga
bevekelsegrunder. I en skrifvelse till den beryktade Tetzels höge
gynnare, kurfursten Albert af Mainz, klagar Luther öfver att
af-latshandeln förlamade ångerns och botfärdighetens anda och
deri-genom undergräfde kristendomen. Men så föga ansåg han då ännu
det ondas rot ligga i sjelfva de kyrkliga institutionerna, att ett af
skälen hvarföre han önskade att ofoget snart måtte stäfjas, var
hans farhåga, att kyrkans och hennes dignitärers anseende eljest
komme att lida någon men.
Snart skulle Luther dock finna, huru mycket han misstagit
sig, då han trodde sig kunna påräkna de makthafvandes bistånd
till skyddande af kyrkans enligt hans mening kränkta värdighet
På hans hemställan till kurfursten följde intet svar. Ännu dröjde
han dock, innan han tog något nytt steg mot afiatshandeln. Våren
1518 var han till och med fast besluten, att icke gå vidare på
den beträdda vägen, såvida hans åtgöranden ej godkändes af hans
förman, biskopen af Brandenburg. »Man borde», genmälde han på
sina vänners ifriga uppmaningar, »endast med fruktan och bäfvan
tala sanningen inom kyrkan.» För öfrigt hade han likväl redan
då en liflig känsla af att intet fortgående till ett bättre vore möjligt
på den hittills följda stigen; att man derför borde göra ett slut
på det skolastiska skoltyranniet, det ofria, pedantiska sättet att
behandla teologien och filosofien, afskaka de kanoniska stadgarnas
ok samt vid teologiens studium gå tillbaka till den ursprungliga
normen: bibeln och kyrkofäderna. Men att uppträda polemiskt
mot kyrkans högsta auktoriteter, åberopande sig på sitt samvete,
sin enskilda öfvertygelse, skulle vid den tiden tyckts honom vara
en förmätenhet utan gränser.
Just denna Luthers något skygga hållning stegrade det romerska
partiets öfvermod till det yttersta; man trodde sig nu kunna våga
allt imot honom. Munkar och prester kunde ej förlåta honom,
att han uppträdt till bestraffande af deras sedeslöshet och omättliga
penningelystnad. Tetzel, den i främsta rummet angripne, utgaf i
Mars 1518 en stridsskrift mot Luther: »till den katolska trons
försvar och den heliga apostoliska stolens förhärligande.» Afsigten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
