Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nation, hvilken kan betraktas som reformationens stiftelse urkund,
dess mogna charta. Utan omsvep uttalar han här sin nyvunna
öfvertygelse, att den djupt sjunkna kyrkan vore i behof af en
genomgripande reform, men att en sådan ej kunde utgå från det i
villfarelser snärjda presterskapet, utan endast från lekmannaståndct.
»Stillatigandets tid är förbi; tiden att tala har kommit» — med
dessa ord inleder Luther sin afhandling. Tre stora, i
kristendomens väsen rotfästade, från detsamma oskiljaktiga, men sedan
århundraden tillbaka utaf kyrkan förgätna och förnekade
grundsatser uppställas såsom skriftens ledande tankar, nämligen
försam-Ungsprincipen, samvetsprincipen samt principen om den fria
kyrkan i den fria statm. — På församlingsprincipen, såsom på en
fast grundval, hvilar reformationens verk. "Man har påfunnit,
skrifver Luther, att benämna påfven, biskoparne, presterna och
klosterfolket det andliga ståndet, och att derimot kalla furstar,
herrar, handtverkare och åkerbrukare det verldsliga ståndet. Men
alla kristna äro i sanning ett andligt stånd, så att för ewbetets
skuld allenast bör ingen åtskilnad dem imellan göras, utan alla
äro vi en kropp, dock så, att hvarje lem har sin egen förrättning^
hvarmed han tjenar de andra. Detta gör, att vi alla hafva ett
dop, ett evangelium, en tro, och äro alla lika kristna.» Luther
erkänner således i sin skrift endast ett prestadöme, nämligen det,
som tillkommer alla kristna utan undantag. Dermed hade han
alltså bestridt giltigheten af det presterliga ståndets hittills
inne-hafda undantagsställning, grundad på den katolska läran om
em-betet, med dess genom invigningen erhållna character indelebilis.
Kyrkan såsom prestanstalt var utdömd; i hennes ställe trädde den
fria religiösa församlingm, uti hvilken, i fråga om medlemmarnes
rättigheter, hvarje ståndsskilnad är upphäfd. — Såsom uti denna
församling hvarje kristen borde vara sin egen prest„ så tillkom
det ock hvar och en att bilda sig en egen öfvertygelse genom fri
forskning i skriften. Den herskande fördomen att endast påfven
vore befogad och i stånd att tolka skriftens mening, benämner
Luther »en brottsligt uppdiktad fabel.» I motsats till
auktoritets-tron förkunnade han en »det frigjorda samvetets kristendom», hvurs
nödvändiga förutsättning är tänkandets och undersökningens frihet.
— Den fria kyrkan i den fria staten är Luthers tredje grundsats.
De båda »regementena», det andliga och det verldsliga, böra strängt
skiljas frän h varandra, såsom hafvande hvartdera sin särskilda
uppgift, hvilken icke får hopblandas med den andras. Kyrkans
ändamål är fromhet; statens är yttre frid och ordning; de böra
hvardera vara sjelfstäudiga inom sitt område och den ena ingalunda
Framtiden, fiaiul. />, 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
