Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den andra mot den i ett judiskt väsen återsjunkna kyrkoläran.
Hos Luther såväl som hos Paulus utgöres det i religionen
väsentliga icke af de yttre verken, ej heller af den dogmatiska tro, som
hlott är ett mekaniskt försanthållande, utan af den i kärlek
verksamma tro, som omskapar menniskan till vilja och sinnelag och
gör henne till »ett nytt kreatur.»
Efter offentliggörandet af dessa trenne skrifter afvaktade
Luther i förtröstan till sin saks rättvisa hvad som komma skulle.
Under tiden hade Eck återvändt från Rom, medförande den
påf-liga bannlysningsbullan, deri förordnades, att Luthers skrifter
skulle uppbrännas och han sjelf, såvida han ej inom sextio
dagar återkallat sina kätterska satser, »såsom en torr och
ofruktbar gren afsöndras från kyrkans vinträd», d. v. s. dömas såsomen
oförbätterlig »otroshjelte.» Tillika fingo myndigheterna i uppdrag
att gripa honom och föra honom fängslad till Rom. Då dröjde
reformatorn ej längre med sitt svar. Han utgaf en till nationen
riktad förklaring Wider die Butte des Antichrists (i Decemher
1520), deri han på det kraftigaste uppfordrade lekmännen till
motstånd mot den påfliga despotismen. Der sanningen förnekas och
fördömes af dem, som horde vara hennes vårdare, inträder för det
kristna folket rättigheten till nödvärn. Det vore tid att furstarne,
adeln och horgerskapet förenade sig, för att rensa kristenheten
från biskopar, prelater och munkar. — Den 10 December 1520
lästes på den svarta taflan i Wittenbergs universitetsbygnad en
inbjudning till den studerande ungdomen att samma dag deltaga
i uppbrännandet af »antikrists skrifter.» Ett glädtigt tåg studenter
med Luther i spetsen styrde kosan till en öppen plats utanför en
af stadsportame; här upptändes ett bål, hvarpå Luther inkastade
i elden böcker rörande den kanoniska rätten, några skolastiskt
teologiska verk, flera skrifter af Eck samt slutligen sjelfva den påfliga
bullan. Den djerfva handlingen lifvade hans anhängare till
efterföljd; i Erfurt förjagades Eck af studenterna, och hullan kastades
i vattnet; i Torgau släpade man henne i smutsen, och i Magdeburg
uppspikades hon på skampålen.
Den kyrkliga frågan hade blifvit en nationel angelägenhet i
Tyskland. Förgäfves hade Rom sökt afvända den växande faran
med goda ord, varningar, hotelser; blott en utväg var öfrig:
anlitandet af den verldsliga maktens mellankomst. Efter kejsare
Maximilians död (1519) hade tyska kejsarekronan öfvergått till en
spansk furste af det österrikiska huset, den strängt katolske Carl
V. Till hörsammande af en uppmaning från påfven utfärdade den
nye kejsaren en befallning till Luther att infinna sig vid riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
