Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt i tron på kyrkans lära. Mot detta svar ställer Luther tre
skarpa antiteser: 1. Uppfyllandet af de gudomliga buden är ej
möjligt, såvida ej menniskan redan förut är from. Ett god t verk
förutsätter ju en till sin andliga riktning god personlighet
Frukterna göra ej trädet godt» utan ett godt träd bär goda frukter. —
2. Utöfvandet af kyrkans s. k. goda verk kan ej öfverskyla eller
ersätta menniskans bristande förmåga af en fullkomlig laguppfyllelse.
»Det gagnar själen intet», säger Luther, »att kroppen anlägger
heliga kläder, såsom prester och munkar det göra, ej heller att
han vistas i kyrkor och på heliga orter, eller att han späker sig,
fastar, vallfärdar, o. s. v. Det måste komma något annat dertilh
för att själen må kunna blifva sannskyldigt brom och fri. Ty alla
dylika verk kunna ju lika väl förrättas af onda menniskor, som
det oaktadt ej blifva annat än skälmar och hycklare.» Alltså:
religionens väsen kan icke bestå i något yttre, som kan utöfvas
eller ej, utan att sinnesriktningen derigenom förändras. — 3.
Invänder man nu, att till religionens väsen väl åtminstone måste
höra tron på kyrkans läror, så är klart, att äfven denna tro allt
för väl kan vara ett rent yttre verk, som icke har något att skaffa
med personlighetens kärna. Men eu sådan tro är utan religiöst
värde. »Det är icke nog med att predika Kristi lefnad och verk
såsom en annan berättelse eller krönika, utan sd måste man
predika honom, att derur uppväxer och bibehålies tro, d. v. s. eu
full förtröstan och hjertlig hängifvenhet åt den Gud, som genom
Jesus Kristus gifvit mig en fast försäkran om sin kärlek.» Så
uppstår en vexelverkan mellan Gud och menniskan, dervid Gud
gifver sig tillkänna som den nådige och kärleksfulle, hvilken
genom sin kraft uträttar hos menniskan hvad lagen icke kunde
åstadkomma, under det att menniskan å sin sida kommer Guds
nåde-verkan till möte med själ och hjerta, med alla förståndets, viljans
och känslans förmögenheter. Denna menniskans odelade
hängifvenhet åt det gudomliga, i tillit och kärlek, är hvad Luther
förstår med ordet tro, och om denna tro — hvilken han med ett från
mystiken lånadt uttryckssätt beskrifver såsom en själens
ionnäl-ning med brudgummen Kristus — säger han med rätta, att hou
ensamt gör menniskan from, rättrådig och evigt salig.
Denna kärlekens religion, hvars hjertpunkt är tron, är tillika
den sanna frihetens. Jemför man i fråga om denna del af läran
den lutherska skriften med en af nya testamentets märkligaste
urkunder, Pauli bref till Galaterna, så finner man en påtaglig likhet
i deras tankegång. Båda skrifterna förfäkta »en kristen
inenni-skas frihet», den ena gent imot judaismens träldom under lagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
