Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nägen, som detta vore att ånyo öppna portame för gudlösheten.
Skrifterna af den tredje klassen voro riktade mot enskilda
personer, som försvarat det romerska tyranniet, och här bekände han
sig understundom hafva begagnat ett häftigare språk, än som
an-stode en evangeliets stridsman. Men äfven här hade han dock
talat till försvar för den kristna sanningen. Måtte man öfverbevisa
honom om att han misstagit sig! Han skulle då sjelf vara den
förste att kasta sina skrifter på elden. — Här afbröt man honom
med förklaringen, att det ej vore riksförsamlingens afsigt att
inlåta sig i någon religionstvist med honom; man fordrade af honom
ett kort och bestämdt svar: ville han återkalla sina läror? Ja
eller nej?
Detta var det ögonblick, som afgjorde öfver riktningen af den
följande kulturutvecklingen i religiöst, politiskt och sedligt afseende.
Den europeiska odlingens framtid berodde på en mans
okonstlade ord.
»Alldenstund», svarade Luther, »Eders kejserliga majestät och
furstliga nåder önsken ett enkelt och oförtydbart svar, så vill jag
gifva ett sådant, som hvarken skall hafva hom eller tänder: så
framt jag ej blir öfverbevisad och vederlagd genom skriftens
vit-nesbörd eller genom allmänt fattliga, klara och tydliga grunder
(ty jag tror hvarken påfven eller koncilierna ensamt, enär det
ligger för dagen, att de ofta misstagit sig samt motsäga hvarandra
inbördes), så kan och vill jag icke återkalla något. Ty jag är i
mitt samvete fången och öfvervunnen genom Guds ord, och det är
icke rådligt att något företaga imot samvetet. Gud hjelpe mig!
Amen» l).
Bibelns lära och förnuftets intyg — detta var alltså den
grundval, hvarpå Luther ville bygga framtidens kyrka. Den äkta
protestantismen, som i vår tid på nytt blifvit en lifskraftig,
befriande makt, har i arf från sin upphofsman mottagit dessa båda
principer, såsom ett bålverk mot hvarje oprotestantisk myndighets-
’) I fråga om slutorden i Luthers berömda tal inför riksförsamlingen i Worms
föreligga en mängd olika versioner. Såväl Schenkel som Lang ansluta sig till den
meningen, att Luther icke yttrat orden »ffier stehe ieh, kamn nicht änders»,
alldeo-stmsd dessa ord saknas i fjorton af de samtida redogörelaerna för talet, och förekomma
blott uti en enda. — Lang tillägger träffande: »Efterverlden skall dock ej genom detta
sakförhållande låta sig afhållas från att fortfarande citera de i fråga varande orden
såsom det klassiska uttrycket för ett modigt faststående vid sin öfvertygelse, i kraft af
hvilken man, i förbund med Gud, trotsar hela ver)den, — lika så litet som hon,
oak-tadt källornas liknande beskaffenhet, upphört att citera Galileis föregifna yttrande inför
inqvisitionens domstol: »epjmre si muove!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
