Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tro. Till grund för dem båda ligger det religiösa åskådningssätt,
som hos Luther blifvit en hela hans andliga lif beherskande
öfver-tygelse, att nämligen menniskan rättfardiggöres icke genom
ger-ningarna i och för sig, utan genom tron allenast. Med andra ord
återgifven innebär denna protestantismens realprincip, att det i
religionen väsentligen maktpåliggande är den inre
sinnesförfattningen och uppsåtet eller den tro, som utgöres af en den
mensk-liga personens fullständiga bestämdhet af Gud. Denna menniskans
bestämdhet af det gudomliga, eller hennes religiositet, framträder,
alldenstund menniskan såsom person är ett fritt väljande och
handlande väsen, företrädesvis såsom en viljans riktning på Gud eller
det högsta goda, hvilken icke behöfver eller kan af några
mellan-makter förmedlas. Ty då det sant religiösa förhållandet är ett
den enskildes personliga förhållande till Gud, i stadig vilja och
helgadt uppsåt, så är klart, att alla här inskjutna mellanm&kter
- biktfader, kyrkliga verk och ceremonier, påfven och
prester-skapet, förespråkande helgon o. s. v. — måste störa det religiösa
förhållandets innerlighet och förvandla detsamma från ett
omedelbart till ett medelbart och i någon mån opersonligt. Då nu Luther
i den historiskt gifna kristendomen sökte efter stöd för sin i fråga
varande åsigt om tron — hvilken i hans eget inre var frukten af en
långvarig och häftig själskamp, ur hvilken omsider frambröt den
oimotståndliga, triumferande vissheten — lyckades han ej finna
något sådant i katolicismens trosnormer: kyrkomötenas beslut och
traditionen. Dessa medgifva nämligen — i likhet med den från
protestantismens grundtanke affalliga lutherska ortodoxien — genom
hela sitt skaplynne religiositetens uppfattande såsom något
opersonligt (försanthållandet af dogmer, legender, mirakler, passiv
åt-lydnad af kyrkans befallningar, m. m. dylikt). Återstod således
blott, att från den grumliga rännilen gå tillbaka till källan, till
sjelfva de kristna urkunderna. På detta sätt blef uppställandet af
bibeln såsom protestantismens formål- eller religiösa
kunskapsprincip en naturlig följd ur sjelfva realprincipen. — Men just i det
gjorda yrkandet låg en uppfordran att gå ännu ett steg längre.
Protestantismen fordrar uttryckligen en med bibeln
öfverensstäm-mande tro och bekännelse, men — huru afgöra hvad som
verkligen är sant biblisk lära? I formelt hänseende utgör bibeln iofee
ett enda sammanhängande helt med en af sig sjelf klar ochtfer
enhvar fattlig grundåskådning, utan han rymmer inom sig, som
bekant, ett antal till innehåll och syfte olikartade skrifter, en
litterär mångfald, ur hvilken man har att framleta enheten. Att fä
sigte på denna enhet eller bibelns egentliga mening, och sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
