Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Arbetarerörelsen i Sverige, dess utveckling och framtidsutsigter. Af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en början voro ovissa om medlen. Tvenne vägar lågo framfor
dem: den ena, att genom arbetsinställningar (strikes) och
samman-gaddningar tilltvinga sig sådan förhöjning i daglönen, att arbetaren
derigenom kunde ha möjlighet för sig att bättre tillgodose sin
framtid; den andra, att höja arbetarens sociala ställning genom
att ingifva honom aktning för sig sjelf och sitt yrke samt smak
för förädlande tidsfördrif, hvilka stärkte i stället för att försvaga
hans kropp, renade hans sinne och skonade hans kassa, så att
han äfven i ekonomiskt hänseende väl använde sitt möjliga
öfver-skott, för att ha en samlad styfver för arbetslöshetens dagar, och
med en stigande upplysning kunde göra anspråk på omedelbar
delaktighet i utöfningen af allmänna värf, d. v. s. på äfven politisk
jemlikhet med medlemmar ur andra samhällsklasser.
I det förra fallet hade man arbetarnes föredöme i England
att följa, hvilka genom sina yrkes- eller skråföreningar (Trades
unions) organiserat ett formligt krig mellan kapitalet och arbetet.
Medelst associationsmedlemmarnes periodiska insatser samla dessa
kapitaler, med hvilka de understödja hvarandra och sig sjelf va,
under det de gå sysslolösa i väntan på att arbetsgifvarne, hvilkas
kapitaler genom inställandet af arbetsdriften lida så betydlig
af-bräck, skola, för att rädda sig sjelfva från ruin, bevilja den
begärda förhöjningen i arbetslönen. Metoden har dock oftast
misslyckats, emedan arbetsgifvarne å sin sida efter samma princip
bildat föreningar, genom hvilka de understödja hvarandra mot de
»strikande» arbetarne, tills dessa, som ju äro de kapitalfattigaste
och dessutom många (således äfven glupskare kapitalätande) mot
de farre arbetsgifvarne, efter att ha uppätit sina förenings- och
enskilda besparingar, ja, ofta bragt sig sjelfva i ett tillstånd af
det yttersta elände, se sig tvungna att parlamentera och
underkasta sig arbetsgifvarnes godtycke. Medan detta krig mellan
kapitalet och arbetet — hvilket beteckningssätt vi bibehålla, fastän
det i grunden är oegentligt — vanligast slutats med nederlag för
arbetarne, är det dock visst, att det varit i sina verkningar af
något gagn för dessa senare, i det att det fästat den allmänna
uppmärksamheten på en mängd abnormiteter i dels arbetarnes
egna omständigheter — de der nyligen drastiskt tecknats i Charles
Reade’s nya roman Put yowrsélf in her place — dels förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare, hvaraf följt en påtryckning
på lagstiftame och seden till förmån för arbetets bättre ordnande,
hvilken alltjemt pågår och visar sig uti dera inrättningar. Bland
dessa äro äfven de så kallade industrial partnerships, egentligen
ett slags kompromiss mellan arbetsgifvare och arbetstagare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
