Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litteraturhistoria. 1. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den tidens kärleksvisor och hjeltesånger. »Det var» — säger en
författare — »som om eolsharpor öfverallt varit upphängda, hvilia
blott béhöfde vidröras af den lättaste vind, för att bringas till
ljud». De spridda minnena ifrän den tiden började att med
brinnande ifyer hopsamlas, och med diktens trollspö manade man upp
ur grafven gengångare af ett försvunnet slägte. Den ena
historiemålningen efter den andra upprullades, och belysta af medeltidens
romantiska skimmer, kunde de icke förfela att utöfva en maktig
verkan på poetiska sinnen. Man böljade anse, att fantasiens rika
och brokiga bilder borde erhålla en bestämdare teckning, om de
ikläddes historiska drägter, och man kom snart till erfarenhet af
att de skildringar, dem skalderna så ofta framstält ur menniskans
historia, latteligen kunde tillämpas på historiska personligheter,
om man endast egde det snille, den slagruta, som fordrades för
att ur häfderna uppsöka dem. De svårigheter, som härvid ära
att öfvervinna, falla lätt i ögonen; genom djupa studier måste
den historiska blicken så skärpas, att skalden förmår att lefva sig
in i den tid, han vill skildra, att uppfatta dess väsen, känna som
den, tänka som den. Det poetiska elementet måste så innerligt
smälta tillsamman med det historiska, att den flydda tidens ande,
likasom i en själavandring, ånyo uppenbarar sig i och genom de
framstälda gestalterna.
Romanen i allmänhet gifver oss målningar af verlden, icke i
och för sig, utan i hennes förhållande till de personer, hvilka
författaren låter uppträda i verldshvimlet för att verka, kämpa, fröjdas
och lida som en af oss. Den lilla verld för sig, hvaraf vi sålunda
erhålla en bild, är antingen en verklig eller en diktad. Sjelfra
grunden till den förra är alltid historisk, äfven om stundom de
uppträdande personerna äro lånade ur inbillningens verld. Att
vid en jemförelse bestämma det ena eller andra slagets företräde,
är lika omöjligt, som att i allmänhet göra upp en rangordning,
gällande för diktens skapelser. Diktaren eger samma rätt som
hvarje annan bildande konstnär, att ur historiens tideböcker
uppsöka sina originaler, och sedan han funnit dem, gäller för honom
samma regel som för de andre: att skönt framställa sanningen.
Det var, som vi nämde, den nya skolan inom vitterheten,
hvilken förberedde den historiska verklighetens antagande till
grundval och utgångspunkt för ett nytt uppslag inom poesien, och
början gjordes med medeltiden, åtminstone i Tyskland och
Frankrike; i England röjde sig den »realistiska» riktningen tidigast genom
naturmålningar och gick i historien ej längre tillbaka än tiU
Elisabeth. Såsom lärjunge af den tyska skolan, framträdde Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
