Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Svenska fornminnesföreningens tidskrift. I, 1. Af E—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och orimligheten af det lagstadgande, som bjuder, att en hvar, som
i jorden, i vattnet, i gamla bygnader eller annorstädes finner
forn-saker af brons, skall hembjuda Kongl. Maj:t och kronan detta fynd,
samt att uppmana föreningen att söka utverka den förändring i
kongl. förordningen af den 29 November 1867, att dylika fynd
komma att tillhöra finnaren. Efter att ha meddelat en kort meii
ganska märklig historik öfver den om temligen barbariska åsigter
vitnande lagstiftningen rörande de svenska antiqviteterna, använder
förf. samma beundransvärda bevisningsstyrka, som gifvit så stor
betydelse åt många af hans vetenskapliga skrifter, för att visa
hvilka hinder, som detta stadgande lägger i vägen för den svenska
fornforskningens framsteg, och för att vederlägga de skäl, som
möjligen kunde anföras för bibehållandet af denna statens förmånsrätt till
bronsfynd. På grund af personlig erfarenhet kunna helt säkert många
af tidskriftens läsare bestyrka riktigheten af förf:s uppgift om
omöjligheten att idka sjelfständig fornforskning utan att ega någon
anti-qvitetssamling eller ha ständig tillgång till en sådan. Att då
genom ett stadgande sådant som det i fråga varande lemna åt de
forn-forskare, som ej äro bosatta i hufvudstaden, att välja imellan
sin vetenskaps kraf och pligten att visa hörsamhet mot lagens bud,
röjer just icke någon vishet hos lagstiftarne. Träffande anmärker
förf., att till och med om författningen icke skadar genom att lägga
hinder i vägen för forskningen, skadar den genom att vänja folket
att ej rätta sig efter lagarna. Att många fornforskare öppet trotsa
författningen, har den ende, som vid årsmötet i Vexiö uttalade sig
till förmån för densamma, sjelf angifvit, då han anmärkt, att utom
mu8éerna i Stockholm, Upsala och Lund landet egde omkring
femtio mera betydande fornsakssamlingar. Och att folket allmänt
bryter mot densamma, visa ej blott dessa samlingar, som till
betydlig del uppkommit genom inköp, utan det framgår äfven af
förf:s meddelanden, att bönderna, som ha en naturlig motvilja för
att »komma i trassel med länsmän och fiskaler», i smyg sälja sina
fynd till kringresande utländska uppköpare — mest danska judar
— som sedan bortschackra dem till engelsmän. Om det i fråga
varande lagstadgandet afskaffades, skulle denna »för vår
fornforskning skadliga och för vårt fosterland föga hedrande trafik,» enligt
förf:s förmodan, komma att upphöra, då hittaren fritt och öppet
kunde försälja sina fynd till svenska fornforskare, utan att
befara något straff* derför. Såsom särskilt skäl för denna sin
uppfattning anför han, att i Danmark och i andra länder, der icke
staten är i besittning af något sådant privilegium som det i fråga
varande, förekommer icke något sådant uppköp och utförsel till
utlandet af fornsaker, som det, hvilket pågår hos oss. Att just
med afseende på bronsperioden frihet till samlingars bildande och
inköp af antiqviteter är af stor vigt, då frågan om bronskulturens
ursprung är en af den förhistoriska arkeologiens mest brännande
frågor, inses lätt af hvar och en, för hvilken icke denna vetenskap
är främmande, och som ej ännu invaggar sig i den föreställningen
att fornforskningen bäst bedrifves, om antiqviteter af vigtigaste
slag samlas på en punkt — en föreställning, som förf. i detta bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
