Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Calderon, Trenne dramer; Ariosto, Den rasande Roland. D. 4. Af V. E. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trenne Dramer af Calderon i svensk öfversättning af Theodor
Hagberg. Upsala, Esaias Edqvist.
Den rasande Roland af Lodovioo Ariosto. Öfversatt af Oarl
A. Kullberg. Fjerde delen. Stockholm, P. A. Norstedt &
Söner.
1 sina bekanta »Samtal med Eckerman» yttrar Goethe om
Calderon: »Calderon är oändligt stor’ i det teatraliska och tekniska.
Hans stycken äro alltigenom väl inrättade för skådebanan (sind
durchaus breterrecht); det finnes i dem icke ett enda drag, som ej
är beräknadt på en viss afsedd verkan. Calderon är det snille,
som tillika besatt det största förstånd.» Härmed har Goethe, som
sjelf var en diktare med stort förstånd, afsagt en dom, mot hvilken
det faller sig långt svårare att inlägga vad, än mot den romantiska
skolans Calderon-dyrkan, som drefs till sin höjd af Friedrich Schlegel
och Immermann, hvilka bägge förklarade den spanske dramaturgen,
åtminstone i vissa stycken, stå öfver Shakspeare. Ehuru denna
öfverdrift, till hvilken romantikerna fördes af sitt sjukliga svärmeri
för tros- och samhällsformer, åt hvilka deras egen öfverretade
fantasi till stor del lånade en glans, som dessa förgångna tider
icke egt, i våra dagar funnit behöfligt korrektiv i en litterär kritisk
granskning, som stundom gått för långt i motsatt riktning, som
med äkta krämarsinne mätt snillets verk med sin politiks och sin
morals filosofiskt graderade tumstock, återstår likväl af Calderons
förtjenster som dramatisk författare tillräckligt många att bereda
honom ett hedersrum vid sidan af det fåtal store andar, till hvilka
hvarje tids konst måste blicka upp med beundran.
Det är bekant, att den spanska dramatiken, som konst
betraktad, var den första som medvetet bröt med antikefterhärmningen
och som sjelfständigt utvecklade sig på fullt nationel grund. Äran
af detta första steg tillhör Juan de la Cueva, som i sina år 1583
utgifna »Comedias» framlade de första profven på en dramatisk
konst, som vågade trotsa Aristoteles’ poetik. Cueva gaf med stor
frimodighet den form och det innehåll åt sina skapelser, som han
ansåg bäst öfverensstämma med sin tids skaplynne och fordringar.
För honom egendomlig är skådespelets indelning i fyra »jornadas»
(dagsresor, akter), en indelning, som visserligen har mera betydelse
som en opposition mot den grekiske konstfilosofens stränga
föreskrifter, än hon egentligen kan uppställas med anspråk att gälla
som normal i fråga om ett dramatiskt ämnes organiska fördelning.
Både tragiska och komiska element upptog han med afsigt sida
vid sida i sin diktning och nedref dermed antikens skiljemur mellan
sorg- och lustspelet. I metriskt hänseende blef den struktur han
gaf sina skådespel med ringa modifikationer af hans efterföljare
bibehållen. Hos honom, som hos alla den »gyllene ålderns» spanska
dramaturger, vexla allt efter olika stämning versformer af
mångahanda slag: redondillier, terziner, orimmade jamber, o. s. v. Åt
episka skildringar upplåtes vidsträckt rum, och alltimellanåt tillå tes
känslan bryta ut i en musikalisk lyrik, som framkallar ett intryck
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
