Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Calderon, Trenne dramer; Ariosto, Den rasande Roland. D. 4. Af V. E. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af operastil. I samma riktning fortgick Lope de Vega, Calderons
samtida, den fruktbaraste teaterskribent verlden hittills sett oek
utan fråga ett af verldens största snillen. Rikare i uppfinning,
mera okonstlad, rask och behaglig i behandlingen af dialogen ån
Ca Ide ron, har Lope, i synnerhet frän iransk sida, blifvit framhållen
såsom mest berättigad till främsta rummet bland den grupp af
klara stjernor, som under namnen Lope, Tirso de Molina, Ai&rcon
och Calderon, i Velazquez och Murillos dagar, under den
konst-älskande Filip den fjerdes hägn blänkte fram på den spanska
konstens djupblå himmel. För oss synes ett dylikt kif mellan
estetiska tinsmakare värd t föga uppmärksamhet. Calderons storhet
är af Goethe delvis angifven i det yttrande vi ofvan anfört. I
sjelfva den teatraliska anordningen, i den dramatiska tekniken är
han en oöfverträffad mästare. Detta erkändes redan af hans
samtida, som med beundran talade om hans effektfulla inledning af
nya scener (lances de Calderon). Det är sant, att för vftr tid»
lugna och förständiga smak dessa nya uppslag och öfverraskningar,
med hvilka han företrädesvis synes hafva lagt an på ögat oeh
fantasien, esomoftast fö en anstrykning af godtycklighet och
öfver-drift,* som man icke ansett sig kunna gilla; men Calderon skref
icke för en kritiskt betänksam tid: för sig bade han det sextonde
Århundradets spanjorer, om hvilkas inbilIningskraft och smak för
det äfventyrliga, det raskt vexlande man af grundlynnet hos deras
nutida afkomlingar ganska lätt kan bilda sig en föreställning.
Calderon underordnar allt under den dramatiska effekten. Del
är också till en del derför han umgås något fritt med de sedliga
idéer, hvilka vi lärt skatta och akta högre än konstens
missförstådda fordringar. Men äfven här är felet icke så mycket hans.
som icke mera den tids, i hvilken han lefde. Om vi undantaga
tvekampen, af hvilken Calderon gör ett öfverdrifvet flitigt bruk.
ehuru den i Spanien på hans tid redan var kommen i vanrykte,
var den sofistiska dialektik hans hjeltar och hjeltinnor drifva med
begreppen kärlek, ära och religiös tro otvifvelaktigt till finnandes
i nationens tänkesätt. Huruvida för öfrigt Calderon stod öfver
sina samtida i sedlig lifsuppfattning, och om detta hans fria,
stundom lättfördiga användande af de menskliga passionerna mera
för tillskrifvas hans uppfattning som konstnär af nationens anspråk
och tycken, dem han ansåg sig böra tillfredsställa, än det bör
uppfattas som hans innersta tro och tänkande som blott menniska,
må här lemnas oafgjordt; dock bör icke förbises, att det apspel,
han ofta låter de underordnade personerna i sina stycken drifva
med samma begrepp, mycket väl kan uppfattas som en ironisk
motvigt mot de ensidigheter och ytterligheter, för hvilka hans
hufvudpersoner merendels uppträda som representanter. Hur har
man eljest att förstå t. ex. det uppträde i Vördnad för korset, der
Gil uppträder med kors »både bak och fram»?
Karaktersteckningen är hos Calderon mera typisk än individuel.
För honom var ödet, slumpen, mensklighetens herskare, och det föll
honom derför icke in att skapa hjeltar sådana som Shakspeares,
som bära sitt öde i egen barm, sjelfve smida sin lycka eller sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
